När demenssjukdomen kommer in i livet

Blir ingenting som förr

Ingrid och Gunnar Andersson har varit gifta i 60 år. De bor fortfarande kvar i villan i Sollentuna utanför Stockholm som de köpte 1962, och där deras två söner vuxit upp. Enligt Inger så har det varit fina år där de haft många gemensamma intressen och delat på arbetet i hemmet. Men nu är allt annorlunda. Sedan Gunnar fick sin demensdiagnos vilar allt ansvar på Ingrid.

Den stora trädgården runt villan har varit Gunnars stora fritidsintresse. Men nu går det inte längre. Det här berättar Ingrid. Vi kan inte göra en hel intervju som är rakt på sak när Gunnar är med.
- Det skulle inte gå, säger Ingrid.
Han har inte tagit in att han har en demenssjukdom, även om han egentligen är fullt medveten om den. Det är svårt att förklara hur Gunnar tänker här. Det kan yttra sig i just den här trädgården. Att han ska ta tag i vårens trädgårdsarbete, men han är omedveten om att det inte går.

Sjukdomen kom sent i livet

- Vi har fått många fina år tillsammans, säger Ingrid. Så jag kan ändå känna en viss glädje i att sjukdomen kom så sent i livet. Gunnar är 88 och jag är 85.
Gunnar har varit yrkesverksam som arkitekt och chef för Svenska Bostäders stadsplaneringskontor. Ingrid har varit ämneslärare och senare arbetat på bibliotek.

Gunnar är på dagverksamhet fyra dagar i veckan.
- Men även om han är borta några timmar om dagen så blir det liksom inte att man har någon riktig egen tid, säger Ingrid. Och de samtal vi för handlar egentligen inte om något annat än att jag förklarar för Gunnar vad han måste göra, som exempelvis borsta tänderna på morgonen.

När började du märka att Gunnar inte var som vanligt?

Det är väldigt svårt att veta. Det kan vara så att sjukdomen triggades igång när Gunnar fick en stroke 2004. Det jag så småningom märkte var att han blev lite mer passiv, men jag förstod inte att det skulle härröra från demens. När jag definitivt märkte att det var något fel var när jag själv skulle läggas in för operation och han var ensam hemma. Jag tror att den där ensamheten hemma utlöste något hos honom och han blev lite mer avtrubbad. Det här var 2013.

Förnekade att han var sjuk

- Att få Gunnar att göra en demensutredning var förstås ett problem, eftersom han förnekade att han var sjuk, säger Ingrid. Men tack vare läkaren som varit med ända sedan Gunnars stroke fungerade det.

Gunnars egen reaktion på diagnosen var måttlig, minns Ingrid. Många – särskilt män – har svårt att förstå att körkortet måste dras in när man fått en demensdiagnos, men det blev inga större problem.
- Han kände nog själv att det inte fungerade.
Så här tre år efter diagnosen blir Gunnar långsamt sämre. Förutom dagverksamhet har han beviljats växelvård en vecka varje månad, vilket han inte alls tycker om.
- Men det är faktiskt nödvändigt för att jag ska kunna få vara själv ibland, och orka med, säger Ingrid. Jag är ju inte någon ungdom längre med outtömliga krafter.

 

Text: Anders Post
Foto: Rosie Alm

 

 


Ingrid och Gunnar Andersson hemma i villan i Sollentuna

Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.

Jag förstår