Larmet går

För några år sedan blev det stor upprördhet när det nådde media och oss alla, att boenden för demenssjuka inte hade nattpersonal. De sjuka låstes bara in för natten och fick virra runt i sin ångest och oro utan att någon fanns där för dem. Det var en skandal. Lika lite som vi lämnar småbarnsgrupper på förskolan ensamma utan förskolelärare, lika lite får vi lämna demenssjuka ensamma, när tillvaron inte går att greppa. Såväl dag som natt måste det finnas tillgång till personal, som bryr sig, lindrar oro och skapar trygghet. Det är därför det måste finnas tillgång på bra demensboenden över hela vårt land.

Strax före jul blev vi tillfrågade i Lundagrupperna på Demensförbundet hur vi ville ha det när vi blev sämre. Ville vi ha nattpatrull som kanske ringde på i onödan och väckte oss, eller ville vi bli kameraövervakade i sov- och badrum. Gud hjälpe mig!

För det första ringer nattpatrullen inte på dörren. Kan vi öppna den behöver vi ingen natthjälp. De har nycklar. För det andra känns det, i alla fall för mig, obehagligt att bli övervakad. När jag var liten och försökte smyga till mig en karamell hos mormor, muttrade hon alltid ”Gud ser dig” från köket. I unga år, när jag var aktiv i vänstergrupper frö Vietnam var vi övervakade av Säpo, både på telefon och kroppsligt. Det är inget jag vill uppleva igen. Framför allt; hur säkert är det? Tunnelbanans alla stationer är övervakade med kamera dygnet runt, ändå händer det olyckor.

Om någon ser i en kamera att jag är på väg upp ur sängen, vinglar och ramlar, hur ska det förhindras? Så fort kan ingen finnas vid min sida. När den fasen i sjukdomen kommer vill jag definitivt INTE bo kvar hemma. Jag vill inte välja mellan pest eller kolera. Då vill jag ha människor omkring mig på ett demensboende. Vid det laget kan jag säkert inte larma själv eller ens komma ihåg att jag har ett larm.

I ”Uppdrag granskning” nu senast handlade det om larm och larmtjänst som inte fungerade. Ju längre programmet pågick, desto mer förvirrad kände jag mig. Det mesta handlade ju inte om det. Visst var det förfärligt för den ensamma äldre mannen som fallit hemma och brutit sig. Hanlarmade och hörde larmet gå på, men ingen svarade. När man ondgjorde sig över det en stund, kom det fram att mannen någon vecka innan bytt teleoperatör. Naturligtvis kanske man själv inte tänker på att man måste meddela Larmtjänst om ändringen, men inte ens Larmtjänst känner på sig sådant. Byter vi operatör utan att meddela når larmet inte fram. Det borde varje teleoperatör veta och informera om.

Ett annat fall var ännu mer tragiskt. En svårt demenssjuk gammal man som inte längre kunde skilja på natt och dag bodde kvar ensam i sitt hus. Han hade förvisso hemtjänst dagtid. På nätterna skulle de tre larmade dörrarna hindra honom från att gå ut. Men ingen teknik i världen fungerar till 100 procent. Då skulle varken tåg eller flygolyckor inträffa. Den här kalla vinterkvällen hade larmet på altandörren slutat att fungera. Alltså tog mannen sig ut där, kom till sidan av huset där han ramlade och blev liggande. Det är fruktansvärt för anhöriga när sådan händer, men skandalen är inte det trasiga larmet, utan att man kan tillåta en så förvirrad och sjuk man att bo kvar hemma. Är man så dålig var det säkert inte bara den natten han ryckte i dörrarna. När man blir rädd, det är mörkt, man inte kan klockan längre, än mindre använda telefonen eller det larm han förmodligen hade på sig, då blir man skräckslagen och letar förtvivlat efter en annan människa. Tar till vad som helst för att hitta en utväg. Är det så vi vill ha vår framtid? ”Få sluta våra dagar hemma”, som det så vackert heter”. Nej det finns ett bäst före datum för oss alla. Tillsammans måste vi tjata och kämpa för ett människovärdigt sätt att avsluta våra liv, i trygghet och god omvårdnad.

Ett tredje fall handlade om en man, svag efter en stroke. En gång hade larmet inte fungeras så varje dag när hustrun behövde gå ut, provlarmade hon först för att kolla att allt fungerade. Det tyckte reportern var en bra idé, eftersom larmtjänst bara kollar en gång i månaden. Ja men tänk till!

Om alla vi som har larm skulle provlarma varje dag hur många nödvändiga larm skulle då komma fram?

Det var nog i det sammanhanget debatten on analogt eller digitalt larm diskuterades. Varför hade alla kommuner inte redan gått över till det digitala? Jag som alltid varit en teknisk idiot fattade inte ens frågan, men min goda vän förklarade att vid ett digitalt larm tänds en liten röd lampa som fortsätter att lysa till någon svarar. Okey det låter bra men tjurig som jag är litar jag i alla fall inte helt på denna teknikens under. Än så länge vet jag att jag har ett larm runt handleden och vet hur det kollas och används, men n dag är den kunskapen borta. Och jag vill ha levande människor omkring mig, annars vill jag inte vara med längre.

Agneta Ingberg

 

« Tillbaka

Agnetas spalt

Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.

Jag förstår