Grus i skorna

Ibland hamnar man i situationer man inte kunnat förutse, inte känner sig bekväm med.

När jag var ganska ny som präst avled en av våra ledamöter i kyrkorådet. Jag tyckte om honom. Han hade varit en av dem som velat ta emot mig som präst fast jag var kvinna. Den här mannen var en engagerad människa, folkpartist, nykterhetskämpe och deltog också i missionskyrkans arbete. Det blev en stor begravning i vår fullsatta kyrka. Naturligtvis var vi fler präster som deltog.

När det var dags för defilering var det många som stannade tillför att tacka och säga några personliga ord. Jag och min kollega satt långt bak, men plötsligt vinkades vi in i raden som stod och väntade på att få lägga sin blomma.

Precis framför oss gick en fin äldre man. Han stannade vid kistan och sade: ”ja här står vi nu tillsammans, alla dina vänner och medarbetare i Folkpartier och nykterhetsrörelsen…”. Min kollega som visste var jag hörde hemma politiskt och att jag gärna drack vin ibland, puttade på mig, log lite insinuant och muttrade lågt: ”vad mycket man inte vet om varandra!”. Jag kunde ju inte gärna svara just då, inte heller kunde jag säga ”nej” till talaren. Det var bara att stå kvar och hänga med. Det kändes obekvämt, som att ha grus i skorna.

Nu i sommar var jag med om något liknande. Inte begravning. Nej TV¤ skulle ha ett inslag i sina 19-nyheter om vad som avhandlats på en stämma för läkare som forskade om Alzheimers sjukdom. Nu ville de ha en som led av det i programmet. Jag svarade så klart ”ja”. Är man linslus, så är man.

Jag hade också i veckan läst och hört om det man pratat om en tid, att Alzheimers inte bara var EN sjukdom, utan att namnet skulle ses som ett paraplynamn för en mängd olika förändringar i hjärnan. Det hade samband med att det varit en debatt om medicineringen som just därför så klart inte har effekt på oss alla. Det där hade jag som sagt läst om i DN, så det kändes helt okey att vara med id et sammanhanget. Vad jag inte visste när de spelande in, inte förrän jag såg inslaget i TV, var att en kvinnlig forskare skulle uttala sig som hon gjorde i samma inslag. Enligt henne kunde tre av fyra undgå att bli sjuka om vi levde ett sunt liv med mycket motion, rätt man och dryck. Även många skulle slippa cancer på samma sätt. Varför måste man stampa på dem som redan ligger? Visst, jag vet att en alkoholdemens finns, jag vet att vissa cancersjukdomar beror på rökning och alkohol, fel mat m.m. Men jag vet också hur många som drabbas trots ett normalt sunt liv. Alla barn och unga människor som drabbas av cancer har inte ens hunnit börja ett destruktivt liv. Kvinnor som lever med den medfödda genen för bröstcancer kan inte springa ifrån den. Eventuellt kan de operera bort sina bröst. Den som har den ärftliga formen av Alzheimers kan inte operera bort hjärnan.

Visst vet jag hur både nyttigt och skönt det är att röra på sig. Så länge det gick fjällvandrade vi om somrarna, gick långpromenader i skogen när vi var lediga. Vi var ofta ute och plockade bär och svamp. ”Min” kyrka ligger i kanten av Nackareservatet, där gick vi mellan arbetspassen. Däremot har jag alltid avskytt redskapsgymnastik. Det var min fasa i skolan. Som sjuk skyr jag gym. När man är rädd för apparater, inte kommer ihåg vilka knappar man ska trycka på osv rör man sig inte i sammanhang där man är utlämnad i en stor sal bland svettiga tjusiga människor, som vet hur man gör. Ska det gå måste någon stå bredvid, inte för att peppa utanför att ge trygghet och sköta det praktiska. En av mina vänner ökade farten på rullbandet istället för att minska som han tänkt. Det höll på att bli katastrof.

Nåja när jag såg programmet förstod jag varför jag fått frågor om motion. Då önskade jag att man valt en annan representant för Alzheimers, en smal och vältränad person. Det finns många av den i våra grupper i Demensförbundet. Jag avundas dem så klart. Men när kroppen och balansen inte längre lyder, får man traska på så gott det går med rollatorn och tänka på den gamla goda tiden. Det är inte så länge sedan vi skulle försöka hålla sjukdomen stången med något glas rödvin och ett mar mörka chokladbitar om dagen. Ännu några år tidigare tyckte Läkemedelsverket att våra bromsmediciner var så dyra, att de i ett utskick rekommenderade whisky och pussel. Utskicket fick snart dras tillbaka. Ändå det var tider det!

Att jag medverkat i ett nyhetsinslag där motion är den enda frälsningen känns verkligen som grus i skorna.

Agneta Ingberg

 

« Tillbaka

Agnetas spalt

Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.

Jag förstår