Tidstankar

Barnbarnet Agnes kan inte klockan riktigt och är frustrerad. Undra på det, vilken sexåring kan förstå digitalur? Jag insåg att det behövdes en klocka med visare och vanliga siffror. Alltså köpte jag en liten behändig väckarklocka av gammal modell, men satte inte i batterier, utan vi kunde vrida visarna som vi ville. Då lossnade det. Efter någon timme kunde hon hel-halvtimmar och kvartar, men i eller över var svårt. Till slut gick luften ur henne och hon suckade: ”mormor, var ÄR tid egentligen”? Då gick luften ur mormor. Jag hade inte något svar, men fort går den, fortare och fortare för varje år.

Min första andakt

Jag mindes min första andakt på ”Hemmet för gamla”. Jag var 24 år och färsk som präst. Det var midsommar och jag hade förberett mig ordentligt. Lite väl ordentligt. När jag äntligen sade ”amen”, tittade en gammal kvinna länge på mig, suckade djupt och sade: ”kära lilla barn när man kommer upp i vår ålder är det antingen jul eller midsommar”. Jag kom av mig, fattade ingenting. Hur kunde tiden gå fort när hon bara kunde sitta i sin rullstol och titta på de kommunalgrå väggarna? Idag förstår jag precis, så är mitt liv nu. Tiden går inte, den springer. Det är ofta onsdag, dagen då veckans handlingslista ska skrivas. Årstiderna rinner förbi, ja inte sommaren, den är lång och tråkig, allting tar en paus, resten går på halvfart. Vänner som orkar och kan försvinner iväg. Vi som är kvar är ofta för trötta och initiativlösa för att hitta på något. Sommartid saknar jag veckans vanliga lunk, jag saknar demensgrupperna, den vanliga personalen på vårdcentralen, i hemtjänsten o.s.v. Nu är den här sommaren snart slut, tack och lov. Trots allt försvann den fort.

En hel evighet

När jag var barn gick tiden väldigt sakta. Det var SÅ långt mellan födelsedagen i maj och julen, en hel evighet. För Agnes är det inte så. Hon är född i december, ett stort problem. Hon är alltid yngst, fyller år efter alla andra, inte roligt allts. En morgon, när vi låg och småpratade, frågade hon plötsligt: ”Varför är jag född i december”. Älskade barn, det får du nog fråga pappa och mamma om,” svarade jag. Hur skulle de veta, om inte du gör det,” svarade Agnes. Jag vet att jag som barn, ganska stort barn, trodde att tiden var rund. Vågar knappt skriva ner det. Antagligen berodde det på att alla urtavlor var runda, att visarna gick runt. Årsalmanackan från KFUM-K, som vi alltid hade, var ju inte rund men när alla årets månader var uppklistrade blev det ändå en någon kantig cirkel. Jag såg tiden som cirklar som hakade i varandra, när en länk gick sönder, då dog man. Att börja skolan och se tiden som en rak linje, indelade i olika epoker skakade min världsbild. Ärligt talat har jag inte riktigt hämtat mig än.

Borta, ute ur tiden

Så vad är tid? Jag vet inte, jag förstår inte. Plötsligt är spädbarnet, som ser likadant ut varje morgon, självgående och kan göra sin vilja hörd. En dag ser man inte den man tror sig vara i spegeln, mormor står där och glor tillbaka. Hur blev det så? Vart tar all min ungdoms idoler och hjärtan vägen? Borta, ute ur tiden. Tid är pengar, säger de som vet. Sedan vi fått våra nya pengar, tror jag också det. Jag begriper lika lite av dem som av tid. För alla oss som ser halvdant är det absolut hopplöst att skilja en en-och tvåkrona åt, alla sedlar är lika stora, man måste titta noga, om man kan. Förr, när jag reste mycket utomlands i Europa, tyckte alla att jag var helknäpp som bara räckte fram plånboken överallt, och lät personalen i kassan ta vad de skulle. Men det gick bra. Idag har jag börjat med samma modell här. Oftast går det, men nu har allt fler i Farsta slutat med kontanter. Kort är det som gäller, då behöver man bara komma ihåg koden och hitta glipan där kortet ska in. Inte enkelt, det finns många olika betalkortsapparater. Verkligt förbannad blev jag, när jag beställde en bok på biblioteket, kostar 10 kronor, och måste betala med kort. Vad håller de på md? Jo det var så tidskrävande och kostsamt med kontanter.

Dags för ny kurs

En gång var jag med på en kurs, ”Möte med litteraturen”, där vi samtalade med bibliotekspersonal om att underlätta för människor med kognitiv svikt, som det nu heter, att känna sig hemma och få hjälp. Det är dags för en ny kurs. Varför ska förvirrade, osäkra människor behöva stå hemma och försöka skriva upp sitt kortnummer på handen för att gå till ett bibliotek? Tian har varit med länge, den känner vi igen. Det som kopierar eller gör annat som kostar mer pengar, okey, men låt beställningstian vara kvar, eller ännu hellre, slopa den helt. Jag skulle gärna vilja fråga dem som designat och bestämt att vi ska ha de nya pengarna om kontanter ska avskaffas? Är det därför pengarna är så svåra att skilja åt, för att vi ska tröttna? Säg det då! Inte ens torghandlarna vill ha pengar längre, tycker att vi ska svischa, ett ord jag inte ens kan stava till, än mindre göra med en gammal Doro. Det är ingen idé att försöka fånga dagen, jag skulle aldrig hinna ifatt. Det känns som om tiden är ute för mig och många andra. Men vad ÄR tid?

Undrar Agnes och mormor.

Agnetas spalt

Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.

Jag förstår