Seniortänk


Ibland är livet tråkigt. Törs man skriva det utan att råka ut för något ännu tråkigare? Det visar sig väl. Men den här vintern har varit lång och mörk, fylld av sjukdom och förluster. Två av mina vänner har avlidit och lämnat stora hål i mitt liv. Att förlora en mångårig vän, är att förlora en stor del av sig själv.

Det blir så tomt och tyst omkring en. Varje människa som stått en nära har ju delat olika sidor i ens liv, och plötsligt är det slut. Det fattas en stor bit i vardagen. Ändå har det svåraste varit att förlora en vän och kollega i Levy body demens. Hon lever, men ett liv i stor oro och förtvivlan. Vi, som kunnat sitta timmar igenom och pratat om allt, har nu svårt att nå varandra. Ibland är hon alldeles klar och vi har en bra stund tillsammans, men oftast finns bara hon i hennes värld. Vi, som när livet krisat, alltid funnits vid varandras sida till stöd och tröst. Jag längtar efter henne och känner mig så liten och otillräcklig, när jag inte förmår hjälpa henne till accepterande och fri.

För egen del känner jag att det blir allt rufsigare i huvudet. Visst kan jag fortfarande läsa, jag kan tala och skriva om jag får tid p mig, men allt är trögt och tungt och röran i mitt hem och mitt s.k arbetsrum allt värre. Jag kommer mig inte för, jan kan inte, jag orkar inte. Hemtjänster gör vad de kan, men rota bland papper och kasta får de inte. Men den tid de är här och städar varannan torsdag, då blir det fart på mig också. Då får jag undan en hel del, men när jag är ensam är jag hopplös. Hur jag än försöker blir det bara stökigare i mitt huvud och omkring mig. Jag flyr in i böckernas värld.

Min stora längtan är att få komma till ett boende. Jag vill inte vara inlåst, men jag vill slippa fixa allt själv. Jag vill äta tillsammans med andra, jag vill höra personal röra sig omkring mig, komma in ibland och se till att jag tar min medicin, kunna få hjälp med det praktiska. Jag vill inte leva ensam. Jag mår inte bra av det. Fick jag komma till ett boende skulle jag orka vara den jag är. Jag vill skriva, jag vill träffa de vänner jag ännu har kvar, jag vill engagera mig, prata och skria om demens och äldrefrågor, men all kraft går åt till att komma sig för med att gå upp, hitta på mat jag slipper laga, försöka hålla mig någorlunda hel och ren, sedan är kraften slut. De dagar jag tillbringar med barn och barnbarn är ljus i mörkret. Att umgås med en tvååring är att känna att jag duger och är älskad fast jag inte kan krypa på golvet eller sköta surfplattan. Det kan hon. Men att leva tillsammans alltid vore varken bra för dem eller mig. Det vill jag inte.

I en tidning för pensionärer säger chefen för äldreomsorgen i Haninge, att den stora framgångsfrågan är hur de allt äldre ska kunna klara sig själva. Äldreboendena tror hon är på väg ut. 40-talisterna vill bo kvar hemma, inte flytta till ett rum på 30 kvadrat. Gud hjälp oss! Visst, det finns envisa typer som kloar fast sig hemma, men hur blir deras livskvalitet, den dag förvirringen och ensamheten ökar? Boenden kommer alltid att behövas. Alla dör inte friska, utan vårdbehov. Även om det går att ordna hemtjänst många gånger per dygn, är det ändå många tysta timmar kvar i otrygghet och ängslan.

Häromdagen satt jag i väntrummet hos en läkare och fick plötsligt ärva Expressens bilaga ”Seniorlivet” av en ung man som inte behövde den än. Det är inte klokt vad vi ska kunna och göra bara för att vi blir gamla. Vi ska njuta av livet, med långresor och kryssningar världen runt (det står inte varifrån vi ska få pengarna), vi ska söka seniorboende med t. ex. kulturell inriktning, men då ska vi ställa oss i kö i 40-årsåldern. När jag var 40 fanns inga nischade seniorboenden, och med tanke på kötiden tror jag, att jag idag kan skippa den tanken. Hur kulturell orkar man vara vid närmare hundra års ålder? Vi ska också engagera oss mer i barnbarnen för det har blivit trendigt nu. Jag som trodde, att man ville vara med sina barnbarn för att man tycker om dem, för att det är ett ömsesidigt utbyte.

Stavgång är viktigt. Det finns hur många tjusiga stavar som helst att välja mellan. Det är naturligtvis jättebra för dem som kan. Själv är jag så glad att snön äntligen försvunnit, så att jag kan ta mig fram med rollatorn igen. Till slut får vi veta att vi kn tjäna en hel del på att flytta utomlands. Då räcker våra pengar längre. Men de trendiga barnbarnen då? Jag förstår verkligen de som är sjuka och mår bättre av ett annat klimat under vintern. De behöver värmen. Men annars, en evig semester! Nej tack. Och nej tack till pensionärstidningar och seniorbilagor. Jag struntar i att vara senior. Jag nöjer mig med att vara gammal. Det är mycket enklare, i alla fall är det definitivt billigare.

Agneta Ingberg


« Tillbaka

Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.

Jag förstår