Grubbel och trubbel

En gång, vid en julfest med barnkörer i söndagsskolan, hörde jag en liten pojke sjunga med inlevelse: ”En liten tid vi lever här med mycket möbler och stort besvär”. Samtidigt drabbade hans ord mig som ett slag i magen. Hur mycket tid ägnar vi inte åt att fixa och handla, för att allt ska vara fint och trevligt omkring oss? Så länge vi lever i familj blir det en massa prylar överallt, först efterlängtade, sedan slängda i något hörn, men de finns där och tar plats. Vart tog det rena avskalade hemmet vägen där allt skulle passa ihop?

En dag är man ensam kvar bland grejerna. Man försöker tvinga på barn och deras vänner det man inte behöver, men blir de hänförda? Icke! Nej i deras hem ska det vara harmoni, inte en massa hopplock. Det är klart att var och en vill skapa sitt hem, prylarna får söka sig andra vägar.
Ett par gånger i mitt liv har jag tvingats lämna, sortera bort och börja på nytt. Det har känts befriande, men av någon outgrundlig anledning blir det snart fullt igen på väggar, i lådor och skåp, för att inte tala om bokhyllorna. Hur jag än städar och skänker bort är det en hel del som förökar sig genom delning.

För någon vecka sedan satt en av mina närmaste vänner och jag och talade om just detta. Hur svårt det är att skiljas från ”världsliga” saker. Varje sak i ett hem har ju sin historia, bär sina minnen. Det finns så mycket kärlek bakom gåvor man fått. Att skiljas från dem är på något sätt som att ta avstånd från den som en gång haft en viktig plats i ens liv. Vi vet att vi bör underlätta för efterkommande, men det är tungt. Vi tänkte på orden i Predikarens tredje kapitel; ”Det finns en tid för allt som sker under himlen: en tid att mista, en tid att spara , en tid att kasta…”
Predikaren är en klok man men tuff. Men det finns något som är minst lika tungt insåg vi snart: det är kasta allt som varit viktigt under så många år i våra yrkesliv.

När jag fick min diagnos, trodde jag att tiden var mycket kort. Jag gick igenom allt jag skrivit, slängde papperssäckar med predikningar, sorgetal, dop- och vigseltal. Enstaka exemplar tog jag bort namnen i och lät unga präster få ärva. De som ville fick också tal alla föredrag jag hållit genom åren, om allt ifrån bibliska gestalter till psalm- och diktförfattare. Många fackböcker gick samma väg. Jag kände mig helt tom.
Min vän höll nu på med just detta. Hon kände sig så nedstämd och ledsen. Men vår pratstund blev stark, öppen och varm. Vi fick tala med varandra om den sorg det innebär att avsluta ett skede i sitt liv. Det är som att bli amputerad en liten bit i taget. Man känner sig hemlös och rädd: vem är jag nu när en ny fas i livet är här? Enda sättet att hitta livskänslan igen är ändå att först tillåta sig att sörja, vara ledsen som man är, bara så kan vi till slut gå vidare och minnas glädjen i allt som var.

Vårt yrkesliv är slut. En ny fas börjar, antingen vi vill det eller inte. Fast jag är gammal kommer ständigt nya vägskäl stora eller små. I sommar har jag tänkt mycket på att jag fått skriva ”Spalten” i tio år. Visst blir det knöligare för varje nummer och allt svårare att komma igång med det praktiska. Den här datorn blir aldrig min kompis. Det finns tillfällen när jag undrar varför jag fortsätter, men det är så roligt när skrivlusten kommer och texten växer fram. Då vill jag aldrig sluta. Jag vet att det finns en gräns för allt, men så länge det går vill jag gärna töja på den. Denna uppgift ger både stadga och glädje åt mitt liv. Tack till alla ers om hör av er.

Agneta Ingberg

 

« Tillbaka


Agnetas spalt

Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.

Jag förstår