I varje nummer av vår medlemstidning Leva med demens kan läsarna ställa frågor till våra experter. I nummer 1-2026 har en läsare ställt frågan kring det utmanande anhörigskapet.
EXPERTEN: Bella Stensnäs är leg. psykolog och arbetar på Stressmottagningen i Stockholm.
Jag är nära anhörig till en person med demenssjukdom. Jag känner att jag ständigt går på högvarv och aldrig kan slappna av. Hur ska jag göra för att hålla hela vägen och själv kunna må bra?
Hej och stort tack för ditt brev. Jag tror att många som lever nära någon som har en demenssjukdom kan känna igen sig i din beskrivning. Känslan av att inte kunna koppla av och varva ner och att leva sitt liv i ständig beredskap. Därtill kommer ofta en oro över hur man ska orka, hur man ska få tid och möjlighet att göra saker som stärker en och får en att må så bra som möjligt. Många känner också ett stort ansvar för sin närståendes välbefinnande och hela existens. Och ansvaret tynger och skapar stress.
Att hitta stunder där du ger dig chans till att varva ner är naturligtvis viktigt för att du själv ska orka. Vi människor har ju ett ”kamp-eller-flykt-system” som går igång när vi känner oss hotade av något eller när vi lever under långvarig stress. Att aldrig kunna varva ner är ett tecken på att detta system jobbar på högvarv. Då producerar kroppen bland annat adrenalin och stresshormonet kortisol.
Vad vi ibland glömmer är att vi också har ett ”lugn-och-ro-system”, med lugnande hormoner, som oxytocin och endorfin. Lugn-och-rosystemet behöver vi ofta medvetet aktivera när vi lever under stark stress. Vi kan göra det genom att ägna oss åt aktiviteter som vi tycker om och finner behagliga. Många tycker att långsam och skön rörelse, promenader eller yoga, känns lugnande.
Lugn-och-ro-systemet behöver vi ofta medvetet
aktivera när vi lever under stark stress.
Att leva nära någon med stora behov av stöd och hjälp innebär ofta att man ständigt blir avbruten i det man gör och i sina tankar. Som anhörig vill de flesta finnas till hands när ens närstående behöver stöd. Men detta leder också till att din hjärna inte får göra det som är så skönt för vår hjärna – att påbörja en aktivitet och därefter också få möjlighet att avsluta den. Ett råd är därför att ibland försöka ge dig själv tid att göra klart saker, även livets små sysslor, såsom att plocka in i diskmaskinen eller vika tvätt. Att få göra klart hela uppgiften i din egen takt är stillande för en trött hjärna. Att delta i en anhöriggrupp och träffa andra med liknande berättelser kan också vara ett värdefullt sätt att minska oro. Jag hoppas verkligen att du kan ge dig själv möjlighet till att ta hand om dig själv, parallellt med allt annat du gör i att
stötta din anhöriga. Lycka till!
STÄLL DIN FRÅGA Vill du också ställa en fråga kopplat till livet med demens till någon av våra experter och få svar i vår medlemstidning? Mejla din fråga till karin.bajlo@demensforbundet.se
