Följ med när en 32‑årig dataanalytiker i Stockholm springer världen över och avslutar med Stockholm Marathon, och varför han gör det.
Pablo växte upp nära en kvinna som formade hela hans syn på omsorg och gemenskap. Det var hans mormor. Hon var den som alltid hade en öppen dörr, ett varmt kök och en famn som rymde både honom och halva grannskapet.
När demenssjukdomen kom förändrades allt. Mormor, som alltid varit skärpt, började glömma namn. Små saker först – men en dag kom hon inte för att hämta honom efter skolan. Pablo var åtta år och förstod inte riktigt vad som hänt, men han minns känslan tydligt. Efter den dagen var rollerna ombytta. Familjen såg till att någon alltid fanns vid hennes sida.
Sjukdomen följde dem i sju år. Mot slutet, när mormor var drygt 80 år och Pablo var tonåring, trodde hon ibland att hon själv var en ung flicka. Och mitt i det svåra växte en ny sorts relation fram – varm, lekfull, oväntat ljus. För så är demens: både hjärtskärande och stundtals vacker.
Men alla som varit nära en demenssjuk vet att det inte bara är ljusglimtar. Det är tungt, trubbigt, förvirrande, för alla runt omkring.
Löpningen blev den plats där Pablo kunde bära allt det som inte fick plats någon annanstans. Två månader efter hennes bortgång sprang han sitt första halvmaraton och kände hur sorgen, bara för en stund, omvandlades till kraft.
Nu springer han igen – fem halvmaraton i fem städer, och till sist Stockholm Marathon – för att berätta sin historia och öka medvetenheten om vikten av att stötta forskning om demens.
Den här gången springer han inte bara för sig själv. Han springer för alla familjer som kämpar med demensens tystnad. Och för forskningen som Demensfonden driver framåt, steg för steg.
Vill du heja på Pablo? Då kan du swisha en hälsning till honom och samtidigt stötta forskningen här.
