Följ med när en 32‑årig dataanalytiker i Stockholm springer världen över och avslutar med Stockholm Marathon, och varför han gör det.
Pablo växte upp nära en kvinna som formade hela hans syn på omsorg och gemenskap. Det var hans mormor. Hon var den som alltid hade en öppen dörr, ett varmt kök och en famn som rymde både honom och halva grannskapet.
När demenssjukdomen kom förändrades allt. Mormor, som alltid varit skärpt, började glömma namn. Små saker först – men en dag kom hon inte för att hämta honom efter skolan. Pablo var åtta år och förstod inte riktigt vad som hänt, men han minns känslan tydligt. Efter den dagen var rollerna ombytta. Familjen såg till att någon alltid fanns vid hennes sida.
Sjukdomen följde dem i sju år. Mot slutet, när mormor var drygt 80 år och Pablo var tonåring, trodde hon ibland att hon själv var en ung flicka. Och mitt i det svåra växte en ny sorts relation fram – varm, lekfull, oväntat ljus. För så är demens: både hjärtskärande och stundtals vacker.
Men alla som varit nära en demenssjuk vet att det inte bara är ljusglimtar. Det är tungt, trubbigt, förvirrande, för alla runt omkring.
Löpningen blev den plats där Pablo kunde bära allt det som inte fick plats någon annanstans. Två månader efter hennes bortgång sprang han sitt första halvmaraton och kände hur sorgen, bara för en stund, omvandlades till kraft.
Nu springer han igen – fem halvmaraton i fem städer, och till sist Stockholm Marathon – för att berätta sin historia och öka medvetenheten om vikten av att stötta forskning om demens.
Den här gången springer han inte bara för sig själv. Han springer för alla familjer som kämpar med demensens tystnad. Och för forskningen som Demensfonden driver framåt, steg för steg.
Vill du heja på Pablo? Då kan du swisha en hälsning till honom och samtidigt stötta forskningen här.
Resan fortsätter i Japan
Det är med Francisca i minnet som Pablo tar sina första steg i en resa som kommer att bära honom långt. Här i Kyoto, bland portar, tempel och stillhet, springer han för henne. Hon som öppnade sitt hem för alla, och som gjorde världen större bara genom att låta andra få plats.
Sjukdomen tog det ifrån henne, bit för bit. Först de små sakerna, promenaden hem som inte längre var självklar, hushållsmaskinerna hon plötsligt inte kunde hantera, ansikten som gled undan fast de borde ha varit självklara. Sedan kom det större. Det där som inte går att sätta ord på, men som alla anhöriga känner igen.
Familjen tog vid där minnena lämnade tomrum. De bar, natt som dag. Inte för att de måste, utan för att kärlek känns som mest när den prövas.
Det är den kärleken Pablo bär med sig nu. Varje steg är en hyllning till henne och till alla som kämpar bredvid någon som sakta försvinner. En påminnelse om att även när minnen bleknar kan handlingar föra dem vidare.
Och kanske är det därför hans halvmaraton på drygt två mil i Kyoto gick på 2:07 — för att han inte springer ensam.
Demensfonden är stolt samarbetspartner och hejar på Pablo i hans vilja att lyfta forskningen. Tack vare engagemang och givare har fonden kunnat dela ut över 100 miljoner kronor till forskning som för oss närmare tidigare upptäckt och bättre behandlingar.
