Här delar vi berättelser från personer som på olika sätt berörs av demenssjukdom.
Ur Leva med demens nr 3, 2025:
”Allt blir lättare när vi slutar låtsas”
Text: Tim Andersson
Foto: Viktor Gårdsäter
När vi kan mötas i att det här är för jävligt, då blir det lättare, säger forne cirkusdirektören Henry Bronett. Hans mamma Karla Bronett har Alzheimers sjukdom.
En karta med piller stack upp ur mammans öppna handväska där de satt i väntrummet. När Henry Bronett frågade henne vad det var för något visste hon inte riktigt, men efter att läkaren tagit emot dem fick han besked: bromsmediciner.
– Vadå ”bromsmediciner” – är det något man lägger i oljan i bilen? undrade jag. Då berättade läkaren att mamma hade varit tillsammans med min bror på en undersökning och fått diagnosen Alzheimers sjukdom.
Det har gått några år sedan dess, och vi sitter på ett kafé på Gärdet i Stockholm. Henry Bronett går hit för macchiatons skull, och för den lugna jazzen i högtalarna.
Sex minuter härifrån bor Karla Bronett på ett hem. Han besökte henne senast igår.
– Det är som ett långt avsked. Det finns en väldig smärta – nej, sorg – i att märka hur mamma tappar ord. Hon pekar och vill säga något, men så kommer det ingenting. Ibland försöker jag att hjälpa till, men andra gånger är det ingen idé. Då tar jag henne i handen i stället. Vi kommer inte vidare i dialogen, men den där handen – den har man alltid.
SPRÅKET ÄR VIKTIGT för Henry Bronett, det blir snabbt tydligt under vårt samtal. Han pausar ofta för att hitta rätt adjektiv eller ta tillbaka ett felaktigt. Men så kretsar hans liv också i hög grad kring orden, både i skriftlig och muntlig form. Efter att ha lämnat cirkusbranschen ägnar han sig nu bland annat åt skrivande – han har byggt ett författarskap av poesi och prosa, just uppdaterat med romanen Den sista av 38 – och vägledande samtal. Människor kontaktar honom för att prata om relationer, arbetsliv, eller tillvarons mer svårgripbara aspekter.
DET ÄR GENOM ATT uttrycka oss som vi kan nå försoning, menar Henry Bronett och illustrerar språklöshetens förbannelse med en historia från cirkusen. Där lärde han känna två akrobater, bröder, stora som ladugårdsdörrar och i ständigt gräl med varandra och världen.
– Det låter som en karikatyr, vilket de nästan var. Det var så uppenbart att deras våldsamma språk var en brist på vokabulär. De kom aldrig vidare.
Orden har ytterligare en viktig funktion, betonar Henry Bronett: Genom att samtala – till exempel om relationen till en demenssjuk förälder – kan vi avdramatisera livet.
– Genom att prata kan vi skruva ner dramat, och därmed också skuld- och skamkänslor. Vi lever i ett samhälle som skyr alla skuggsidor,men vi är människor på väldigt många underliga – underbara och fruktansvärda – vis.
HENRY BRONETT HADE länge en komplicerad relation till sin mamma. Som barn var han ibland rädd för henne.
– Hon kunde vara verbalt gränslös och våldsam.
I dag förklarar han hennes beteende med posttraumatisk stress. Innan Karla Bronett vid femton års ålder blev en cirkusartist som gick på lina och stod på hästryggar balanserade hon på den knivsegg som var krigstidens Tyskland. När de allierade fällde sina bomber över Hamburg hukade hon i en bunker.
– Hon växte upp i en tid då det brutala våldet var en del av vardagen. Hon har till exempel berättat om Kristallnatten, hur hon kom ut från skolan och såg män slå andra män med påkar, och hur det enda hon tänkte var: ”Jag hoppas att min pappa lever.”
Också med sin pappa, François Bronett, hade Henry Bronett ett sårigt förhållande. Deras sätt att umgås var genom konflikt. När den store cirkusdirektören dog av en hjärtinfarkt 1994 befann de sig mitt i ett stort bråk. I tystnaden efter den hastiga förlusten kunde dock andra ord ta plats: Plötsligt började Henry Bronetts mamma att öppna sig. Hon delade med sig av sitt liv och blev långsamt tydligare inför honom. Tomrum gör sådant, säger han.
– Vi kom väldigt nära. Hon berättade så mycket, lite för mycket ibland – som var jag var tillverkad någonstans!
HENRY BRONETT VILLE ta deras närmande till varandra ett steg längre, och föreslog att de skulle gå i terapi tillsammans. Han behövde ett vittne till deras samtal, och någon som kunde vägleda dem.
– Mamma sade: ”Jag har inget behov av det, men eftersom du har det, och jag älskar dig, så gör vi det.” Det var enormt stort för mig. I terapin kunde jag tala om en massa sanningar för henne, och hon fick berätta sin version, och psykiatern såg till att det skedde på ett sådant sätt att hon inte hamnade i försvar och jag i anklagelser.
NÄR KARLA BRONETT drabbades av demenssjukdom och de där pillren i väskan kastade om förutsättningarna var relationen dem emellan alltså redan läkt. Det var den däremot inte mellan bröderna Henry och Robert Bronett, som tagit över cirkusen efter fadern och drivit den tillsammans. Efter alla år av nära samarbete hade de fått nog av varandra och brutit kontakten.
– Vi hade inte hörts av på jättelänge, men i det ögonblick då mamma fick sin diagnos förstod jag: Nu är det min bror och jag, vare sig vi vill eller inte. Så jag ringde honom, och på grund av mammas alzheimer har vi faktiskt blivit bra vänner igen.
Henry Bronett är tacksam för att knutarna i familjen är lösta. Groll ställer sig i vägen för livet, säger han. Men nu är utmaningen alltså att ta farväl. Så hur upplever han det här utdragna avskedet? Erbjuder det en möjlighet till bearbetning? Nej, han värjer sig inför frågan: Det finns ingenting positivt att vinna ur alzheimer, inskärper han. Han försöker att inte söka någon meningsfullhet i sjukdomen.
– När hon inte hittar orden, och jag ser förvirringen hos henne och smärtan… Jag vet inte hur hon upplever det, men för mig är det som att vara i ett fängelse. Att inte kunna uttrycka sig är som att sitta inlåst.
MED SIN MAMMA finns bara ett konkret här och nu, och det försöker han att vara kvar i. Inte söka någon mening eller lyckligt slut. Inte söka sig bakåt i tiden, mot ett föreställt idealtillstånd. Att jämföra Klara Bronett nu med kvinnan i trapetsen är bara smärtsamt, säger han.
– Men det kräver en viss disciplin i att ge fan i det.
Han vill se verkligheten som den är och acceptera den. Det är dock ingenting man gör ensam, poängterar han. När orden viker finns den där handen där: kontakt på en annan nivå.
– Jag kan märka att hon försvinner, men när det blir ett lugn mellan oss, när vi håller varandra i handen, så går det utöver vår historia, utöver att vi är mor och son. Där är vi två människor, och det kan vi båda känna igen som något gemensamt. Där finns också andra: hans bror, vänner, andra anhöriga i liknande situationer.
– Om vi alla bara slutar låtsas som att allt är underbart eller att allt till slut kommer att bli bra, och vi kan mötas i att det här är för jävligt – då blir det lättare. Där behöver vi varandra. Och i just det, att vi ser och behöver varandra, tror jag att vi till sist hittar en mening.
