Personliga berättelser

Här delar vi berättelser från personer som på olika sätt berörs av demenssjukdom.

Ur Leva med demens nr 4, 2025:

”Försök hitta varandra i sorgen”

Text: Karin Herou
Foto: Viktor Gårdsäter

När Thomas Bodströms mamma fick Alzheimers sjukdom förändrades allt.
– Beskedet fick rummet att rämna och det kändes som att hela verkligheten skakade till.
Här berättar han öppet om när rollerna skiftade och han själv blev förälder åt sin egen mamma.

Kontoret ligger mitt i Stockholm, längst upp i huset och är målat i lagboksblått. Nyansen är så exakt att det knappt går att urskilja de sju exemplaren av Sveriges Rikes Lag som står uppställda i bokhyllan. Här huserar Thomas Bodströms advokatbyrå och han tar emot med kaffekoppen i handen. Klockan är bara 11, men han har redan avverkat ”ett par klientsamtal” och lika många koppar kaffe.

Men det här är inte historien om juristen Bodström, författaren Bodström eller ens om den före detta justitieministern Bodström. Det här är historien om sonen – och om det man minns.
– Under min uppväxt var mamma min största supporter. För henne var jag bäst och jag vet att hon skröt om mig bland sina väninnor, säger Thomas Bodström och slår sig ner i ett mötesrum.

MAMMA VANJA VAR en lejonmamma, som stod upp för sin familj, men också en modern kvinna som var mån om att ha ett eget arbete och egen inkomst.
– Hon var en feminist som levde kvar i gamla könsroller skulle man kunna säga. Vi var lika på många sätt: hon var diskussionslysten, politiskt intresserad och älskade att läsa. Han tystnar.
– Som barn gick hon ensam till biblioteket och lånade böcker som hon sedan slukade. Mammas litterära intresse grundlades alltså väldigt tidigt och bestod ända tills hon inte längre förstod vad hon läste.

För plötsligt hände något med hans mamma och varken Thomas eller hans syskon kunde sätta fingret på vad det var. Framför ögonen på dem förändrades hon.
– Hon blev argsint och kunde fälla de märkligaste kommentarer som kunde vara rent elaka. Men det hände bara då och då och det var lätt att tänka att det handlade om dålig dagsform.

THOMAS OCH HANS två syskon bestämde sig tillsammans för att gå till läkaren med sin mamma, faktiskt mest för att utesluta att det rörde sig om demens. Läkaren testade närminne, ställde kontrollfrågor och gjorde en noggrann undersökning.
– Men beskedet var ett sånt där som fick rummet att rämna och jag minns att det kändes som att hela verkligheten skakade till.

Läkaren tog Thomas och hans syskon åt sidan och berättade att deras mamma led av Alzheimers sjukdom.
– Jag röt ifrån och menade att det inte kunde stämma, hon mindes ju fortfarande våra namn och födelsedagar. Men läkaren tog min ilska med ro, han var väl van, och sa att mamma var en skicklig skådespelare som gjorde allt för att hålla ihop. Tack vare sin intelligens lyckades hon dölja det mesta, men som hon måste ha kämpat. Beskedet tog tid att smälta.
– Läkaren berättade att mamma inte ens hade koll på vem som var Sveriges statsminister.
Mamma hade alltid varit allmänbildad och satte en ära i ett hänga med. Det kändes så sorgligt när jag fick höra det. Var det något mamma alltid gjort så var det att läsa tidningarna. I alla tider prioriterade hon det, varje dag, året om. Snart gick sjukdomen inte längre att mörka. När hela släkten reste till Kanarieöarna blev det uppenbart att hans mammas minne inte längre fungerade som vanligt.
– Det var helt omöjligt för henne att förstå att hotellrummet låg på sjunde våningen, däremot kunde hon lösa korsord utan problem. Det var som att hjärnan stängde ner, och som att hon dog, bit för bit, framför oss. Långsamt, och utan att vi kunde förhindra det. Han minns en annan händelse från släktresan.
– När vi satt på restaurang så hällde hon plötsligt ner matresterna rakt i handväskan, för att ”ha till senare”. Mamma hade alltid tagit tillvara på allt och snart insåg vi att sjukdomen förstärkte egenskaperna hon hade som frisk.

TIDEN GICK OCH hans mamma blev allt sjukare. Snart var lägenheten hemma i Stockholm fylld av gamla klädesplagg som inte fick slängas.
– Och det var än värre med tidningarna som hon vägrade göra sig av med. När jag kom på besök kunde hon sitta och läsa en tidning som var flera månader gammal. Eftersom Alzheimers sjukdom påverkar närminnet kunde hon läsa en artikel, som hon hade läst bara några minuter tidigare, utan att veta att
hon just gjort det. Han minns när rollerna byttes, när han blev förälder åt sina föräldrar.

– Det var ett svårt steg att ta, men att låta dem flytta in på ett äldreboende var det enda rätta. Mamma blev förvirrad över att hon inte längre bodde hemma men vi bortförklarade det hela med att deras lägenhet skulle renoveras. För oss var nödlögnerna viktiga – och hon nöjde sig med dem. Vi gjorde samma sak med körkortet, sa att någon bestämt att hon inte längre fick köra och tog det ur hennes plånbok. På så sätt undvek vi en katastrof, skyddade andra trafikanter – och lyckades undvika konflikt.

Pappan var också sjuklig och nu tog Thomas och hans syskon hand om dem. Systern Cecilia skötte ekonomin, brodern Anders det administrativa och Thomas juridiken.
– Kort sagt: vi blev föräldrar till våra föräldrar.

Men faktum är att det stärkte vår syskonrelation och jag är evigt tacksam över att jag har dem. Vi har aldrig gnatat om millimeterrättvisa, utan alla hjälptes åt. Jag var mitt uppe i att bygga upp den här advokatbyrån och hade, precis som mina syskon, också fullt upp med familj, säger han. Det var tungt att hjälpa till med det praktiska,men ännu tyngre att hantera de själsliga ärr som sjukdomen förde med sig.
– Jag minns när mamma inte längre kände igen mig. När hon inte visste att det var jag, hennes son, som satt framför henne. Det var så fruktansvärt att det knappt går att beskriva.

THOMAS BODSTRÖM kastar en blick genom fönstret, ut över takåsarna i city.
– De sista åren gick åldrandet snabbt. Men jag försöker minnas henne som den hon var: Den engagerade, rappa och roliga mamman. Den mamma som i hela mitt liv har trott på mig, som även vid motgångar stått där, stöttat mig och sagt de rätta orden. Det var hennes blinda tro på mig som gjorde att jag alltid vågade ta för mig, säger han och lutar sig tillbaka. Väggen bakom honom är lagboksblå, kaffekoppen urdrucken och intervjutiden slut. Thomas Bodström reser sig upp och det sista han säger är ett tveklöst konstaterande, där den rättframme advokaten i honom skymtar fram:
– Det finns ingen som har betytt så mycket för min utveckling som mamma.

Thomas Bodströms råd till andra anhöriga:
– Gnata inte med syskon om millimeterrättvisa och låt var och en hjälpa till efter förmåga.
– Försök hitta varandra i sorgen och våga skratta tillsammans med syskon eller andra anhöriga. Det finns dråpliga situationer och skratt kan vara förlösande.
– Försök inte hitta på utflykter eller göra resor. Det är min uppfattning att den som har demens söker trygghet och tar hellre en fika hemma.
– Försök minnas personen som den var, före sjukdomen.