Träning vid demens gav bättre balans och minskat hjälpbehov

Regelbunden träning stärker balansen hos personer med demens och kan leda till minskat hjälpbehov. Detta visar ny forskning kring friskvård och hälsa för personer med demens, som är gjord vid Umeå universitet och som nu har publicerats i forskningstidskriften JAGS.

I en unik studie med personer på äldreboenden som har demens har Umeåforskare kommit fram till att regelbunden träning i form av övningar, som liknar vardagliga rörelsemoment och utförs med hög intensitet, kan förbättra balans och minska vardagliga hjälpbehov som att förflytta sig exempelvis vid toalettbesök. Träningspass på 45 minuter, två till tre dagar i veckan, kan bidra till förbättrad livskvalité för personer med demenssjukdom.

- Regelbunden träning har en positiv effekt för personer med demens och borde därför vara en del av vården på äldreboenden, säger Annika Toots, doktorand vid Institutionen för samhällsmedicin och rehabilitering vid Umeå universitet. Studier som den här är ovanliga, men ger oss viktiga insikter för att utveckla en demensvård som gör att personerna kan förbli självständiga längre.

Kognitiv förmåga

Studien gjordes på personer med demens på äldreboenden under 2011-2012. I nästa steg ska forskargruppen vid enheterna för fysioterapi och geriatrik analysera vilken effekt träning hade på bland annat gångförmåga och kognitiv förmåga hos målgruppen, samt hur patienter och tränare upplevde träningsprogrammet.

I den publicerade studien ingick en grupp med 186 personer med demens på 16 olika äldreboenden i Umeåområdet. Alla var 65 år eller äldre och i behov av personlig vård. Deltagarna lottades in i två grupper, där den ena fick ta del av ett högintensivt träningsprogram under handledning av fysioterapeuter.

I träningsgruppens program ingick olika funktionella övningar såsom benstyrka-, balans- och gångövningar, vilka återspeglar vardagliga rörelser. Träningspassen på 45 minuter skedde två till tre gånger i veckan under 4 månaders tid.

Istället för träning fick den stillasittande kontrollgruppen ta del av stimulerande aktiviteter i form av gemensamma prat-, sång- och högläsningsstunder. Detta för att kontrollera vilka de positiva effekter som mental stimulans genom gemenskap och uppmärksamhet har. Samtliga deltagare testades före träningen samt fya och sju månader efter att träningen avslutats.

Långsammare takt

Under perioden märktes försämringar i självständighet i vardagliga aktiviteter hos alla deltagare i studien. Men hos träningsgruppen skedde försämringarna i en långsammare takt och dessutom märktes förbättringar i balans. Effekterna av träning skiljde sig mellan olika demenstyper, där gruppen med vaskulärtypisk demens såg större effekter av träningen än Alzheimerpatienter. För att bättre kunna planera och genomföra träning för demenssjuka så kan det därför vara viktigt att identifiera demenstyp.


Annika Toots, doktorand vid Institutionen för samhällsmedicin och rehabilitering vid Umeå universitet.

Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.

Jag förstår