De träffades i entrén till NK för 30 år sedan

- Nu har livet tagit en ny vändning

Hans Björklund och Hans Sjöqvist bor i Mörby Centrum. Lägenheten ligger högt med utsikt över takåsar och är omsorgsfullt inredd. De ser ut att ha det bra tillsammans, Hans och Hans. Med det finns en oro efter att något oönskat kommit in i tillvaron. Hans Björklund har fått en Alzheimerdiagnos.

Hans Björklund och Hans Sjöqvist har varit gifta i över 30 år. De träffades av en slump. Hans Sjöqvist berättar:
- Det var i lunchrusingen som vi stötte på varandra i stora entrén till NK. Jag vet inte vad det var som hände, vi hade ju aldrig setts tidigare. Men vi började prata lite löst om allt möjligt, och så frågade jag spontant om vi inte kunde äta lunch tillsammans, och det hade Hans ingenting emot.
- Jo på den vägen är det sedan dess, säger Hans Björklund.

2013 börjande Hans Sjöqvist upptäcka att allt inte stod rätt till med maken.
- Jag märkte att Hans minne blev allt sämre, och trots att jag har erfarenhet av demenssjuka så var det inte demens jag tänkte på i första hand. Hans var ju så ung i sammanhanget, bara lite över sextio. Tydligast blev det vid en semesterresa till Grekland. Det var omöjligt för Hans att hålla reda på sina egna grejor.

Hans B instämmer: - Jo det blev en ganska kaotiskt semester. Jag var då sjuksköterska på intensivvårdsavdelningen på Danderyds sjukhus, och det var en hel del personalproblem på jobbet vid den här tiden. Vi tänkte väl båda att min glömska och allmänna förvirring kunde bero på stress.
- Jag tjatade på honom att han borde gå till minnesmottagningen och undersöka sig, säger Hans S.
- Det var en kollega på jobbet som jag tyckte var otrevlig, säger Hans B. Hon var hela tiden och kollade, jag förstod ju inte då att jag var sjuk och gjorde en del saker tokigt.

Vidare till demensutredning

Till slut gick Hans B med på att minnestesta sig och 2015 fick Hans sin Alzheimerdiagnos.
-    Jag blev nästan hysterisk. Särskilt som läkaren sa att sjukdomen hade en överlevnadstid på ungefär 10 år. Den informationen kunde jag gärna ha varit utan i det skedet.
Hans valde att vara öppen redan från början med sin sjukdom, och informerade alla berörda på jobbet om vad han gick igenom.

Slutade förneka sjukdomen

Hans S blev också chockad över beskedet.
- Lättnaden för mig var att Hans slutade förneka att han var sjuk. Livet för de båda har numera återgått till en ”normal” vardag, men med anpassning till den enes sjukdom.
- Jag vet ju att jag kommer att dö i förtid säger Hans B. Men alla ska vi ju dö,och när det händer har vi faktiskt ingen aning om. Vad jag är mest rädd för är att jag inte kan hänga med längre. Men där är vi inte ännu.

Stöttar och fyller i

- Hans S stöttar och fyller i när Hans tappar orden. De lever mer i nuet och försöker ta tillvara på den tid de har tillsammans. Ett av glädjeämnena är att varannan vecka åka in till Demensförbundet och delta i en samtalsgrupp (Lundagårdsgruppern) med andra som är i samma situation.
- I den här gruppen kan vi diskutera vad som helst och ingen behöver förställa sig, vi kan vara helt öppna och ventilera våra problem.
- En aktivitet som de båda har gemensamt är körsång. Det är en kör för personer med tidig demensdiagnos och deras anhöriga i Frälsningsarméns regi.
- Det är underbart att få sjunga ut, säger Hans B. Det är något vi längtar till varje vecka.


TEXT: Anders Post
FOTO: Rosie Alm

Hans och Hans bjuder på fika och hembakad kaka i sin trivsamma våning i Mörby Centrum.

Se även filmen "Ett demensvänligt samhälle" där Hans och tre andra personer som deltar i Demensförbundets samtalsgrupper berättar om hur det var att få en demensdiagnos före 65 års ålder och hur det är att klara sig i samhället.

Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.

Jag förstår