Levnadsberättelsen är grunden till allt

Hur ska man bemöta en person som man inte vet ett dugg om? Det undrade Bertha Ragnarsdóttir och skrev boken ”Här är ditt liv Greta Pettersson”. En bok om vikten av att skriva och använda levnadsberättelsen i vården och omsorgen.

Bertja Ragmarsdóttir är fil.mag i social omsorg. Med sina 25 år inom äldre- och demensområdet vet hon vad hon talar om.
-    Alla borde få vakna upp med en förväntan på dagen! Säger Bertha Ragnarsdóttir.

Hon förklarar att det kan vara en viss mat, en aktivitet eller det goda samtalet, som man ser fram emot. Men hur ska vårdpersonalen skapa en förväntan hos en person med demenssjukdom som man inte vet någonting om? Det är därför levnadsberättelsen behövs. Men när hon handledde vårdpersonal fick hon ofta höra: "Vi har inte fått in dem".

Bertha kände att något måste göras. Hon skrev en bok om varför det är så viktigt med levnadsberättelsen och hur man bäst gör detta. Boken ”Här är ditt liv Greta Pettersson” handlar om en fiktiv kvinna, men hon har varit med om det som många andra jämnåriga kvinnor på demensboenden i Sverige varit med om. Genom att få en inblick i Greta Petterssons liv får vi verktyg för att bemöta henne på ett bra sätt. Greta vill till exempel inte gå ut och gömmer sig under ett bord när det åskar. I den utförliga levnadsberättelsen som hennes fiktiva dotter skrivit står att Greta är rädd för ormar och åska. Personalen lånar ut ett par gummistövlar till Greta och först då vill hon gå ut i skogen, för nu är hon inte lika rädd för ormarna längre.

-    Det finns inga standardlösningar. Det gäller för personalen att slå sina kloka huvuden ihop och pröva sig fram, utifrån levnadsberättelsen. Det handlar om personcentrerad vård och omsorg, säger Bertha.

Hon berättar att ibland får hon in två levnadsberättelser, en från en dotter och en från en son. Det kan skilja sig åt så mycket att man undrar om det verkligen kan handla om samma person. Då måste vårdpersonalen på boendet sätta sig ner och försöka lära känna den sjuke och diskutera sig fram. Men oftast samlas syskonen och maken eller makan och skriver tillsammans.

-    Det är bra om det är på detaljerad nivå, säger Bertha.

Hon berättar om en äldre dam som på frågan vad som är viktigt för henne svarade: "Jag ska ha mascara tills jag dör. Ni måste plocka hårstråna på hakan! De är fyra stycken".

Bertha ger råd om att skriva ner 20-30 låtar som den demenssjuke gillar. Levnadsberättelsen ska innehålla det positiva, men även det negativa till exempel rädslor, saker som hänt, som den demenssjuke kanske inte bearbetat. Det hjälper personalen att avleda och lirka när något inträffar på boendet som kanske triggar igång ett traumatiskt minne.

Det är kontaktmannen inom äldreomsorgen som har ansvaret för att en levnadsberättelse skrivs. För att få anhöriga och vårdpersonal att skriva och använda levnadsberättelser håller Bertha inspirerande föreläsningar. Då är det extra viktigt att cheferna är med och att de sätter upp en plan för hur de ska implementera det hela. Hon brukar föreläsa för vårdpersonal på dagen, för anhöriga på kvällen samma dag.

-    Det är bra om alla runt den demenssjuke personen blir inspirerade samtidigt, säger Berta.

Om hon fick bestämma skulle hon säga till alla att gå hem och intervjua sina mammor och pappor:

-    Hur skulle du vilja ha det om du skulle hamna på ett boende där du inte kan föra din talan? Lite som ”Vita arkivet”, säger Bertha Ragnarsdóttir.

Men ett första steg är att ladda ner ”Min livshistoria” som finns på Demensförbundets hemsida.

Text och foto: Monika Titor


Bertha Ragnarsdóttir inspirerar anhöriga och personal att skriva och använda levnadshistorien.

Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.

Jag förstår