Lena Hedquist gifte sig med sin ungdomskärlek

Lena Hedquists man Einar gick bort någon vecka innan den här intervjun gjordes. Det var naturligtvis en stor sorg, men det var även en lättnad, säger Lena. Han var mycket dålig mot slutet, kunde inte tala och hade inte riktigt grepp om vem jag var.

Att Lenas man kunde flytta till Mälarbackens boende var inte självklart trots att det blev en plats ledig för honom – det krävdes samtycke av honom själv och beslut av en biståndshandläggare som aldrig träffat Einar tidigare.

- Det kunde lika gärna ha blivit så att han stannat kvar hemma, trots att allt talade för att ett särskilt boende var den bästa lösningen. Och jag som anhörig hade helt enkelt inte orkat längre, säger Lena.

Kärlek uppstod

Vi går många år tillbaka i tiden. Hennes lärare i historia var – just det, Einar. Och kärlek uppstod. Men det skulle ta varsitt äktenskap och barn på båda håll innan de så småningom möttes igen i mogen ålder.

Äntligen hade de hittat tillbaka till varandra. De fick många fina år tillsammans innan Einar 2009 fick en stroke som gjorde att han miste talförmågan, och 2010 fick han en Alzheimerdiagnos. Lena berättar om hur hon märkte sin makes sjukdom innan han fick sin demensdiagnos.

- Det var framförallt minnet som blev märkbart sämre och han betedde sig ofta konstigt. Som anhörig blir man först irriterad och undrar över sin partners ändrade beteende. Sedan börjar resan in i det okända.

Einar Hedquist fick beviljat hemtjänst av biståndshandläggaren. Det var många människor som kom hem till oss varje dag, och nästan alltid nya ansikten, vilket ju inte är särskilt lämpligt för en människa som är demenssjuk. Mitt liv tog ju också en drastisk vändning. Jag funderade mycket på hur jag skulle orka med framtiden, berättar Lena.

Minnesutredning nummer två

Utredning nummer två visade att Einar, förutom Alzheimer, även hade vaskulär demens, vilket gör att olika fysiska funktioner faller bort. De dagar Lena var borta fick Einar hjälp hemma av ett demensteam, som är hemtjänstpersonal med specialutbildning, berättar Lena. Men Einar blev ju sämre och sämre. Han erbjöds dagverksamhet, men eftersom han inte kunde prata så fungerade det inte. Den enda han ville vara med var Lena, vilket gjorde att hon blev helt låst.

- Det hände att han rymde hemifrån, och ibland undrade jag om han verkligen visste vem jag var.

Svåraste beslutet

Lena Hedquist måste till slut ta beslutet att hennes man inte kunde bo kvar hemma längre.

- Det var det svåraste beslut jag tagit i hela mitt liv, säger hon. Vi hade en väldigt bra biståndshandläggare som förstod hela situationen, men när beslutet skulle tas om flytt och var Einar kunde bo, så dök det plötsligt upp en helt annan biståndshandläggare som vi aldrig träffat tidigare och det var denne som skulle ta beslutet. En person som alltså aldrig träffat Einar. Vid ett enskilt samtal svarade Einar först nej, han kunde inte tänka sig någon flytt. Men när vi samlades alla tre så ändrade han sig och kunde mycket väl tänka sig att bo på Mälarbacken.

Mer som ett barn

Lena har många synpunkter på att en demenssjuk förväntas kunna fatta beslut även i ett sent stadie av sin sjukdom.

- Det kanske låter hårt, men en människa som är så sjuk som Einar har inga möjligheter att se konsekvenserna av vad de säger och gör. Ändå är det den personens samtycke som måste till för att få plats på ett boende, säger Lena.

- Den första perioden efter flytten hemifrån var faktiskt gräslig, säger Lena. Jag grät varje gång jag gick från Einar. Att få klarhet i hur personalen samarbetade om min man och vem jag skulle vända mig till i olika frågor tog lång tid. Jag kom så småningom med i det så kallade anhörigrådet där jag tog upp de här frågorna. Resultatet blev en anhörigpärm som idag är en bra introduktion för anhöriga att förstå vilket sammanhang man kommer in i.

Vem ska man vända sig till?

Lena Hedquist tycker att det över huvud taget är svårt att veta vem man ska vända sig till när ens partner är demenssjuk. Vilket ansvar har kommunen? Landstinget?

- Jag hade önskat att någon hjälpt mig att förstå från början hur allt fungerar, och vilka människor och instanser jag skulle kontakta. Det hade hjälpt mig oerhört i en situation som i sig är kaotisk och väldigt problematisk. Något som jag tror att de flesta anhöriga till demenssjuka kan känna igen.

Text: Anders Post
Foto: Rosie Alm

Lena Hedquist gifte sig med sin ungdomskärlek - men de sista åren grumlades av demenssjukdom.

Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.

Jag förstår