”Jag har Alzheimers men det kunde vara värre”

Ingrid Lindberg, som drev eget företag i Södertälje, hade sin brådaste tid på våren, med tillverkning av båtkapell och dynor. Det var just under den här tiden inför sommarsäsongen 2014 som hon märkte att allt inte står rätt till. Hon glömde bort kunder, körde vilse med bilen och missade möten. För drygt ett år sedan fick hon sin Alzheimerdiagnos. Företaget fick läggas ned efter 26 år, och ett nytt skede i livet tog sin början.

Vi träffas på Demensförbundet i Stockholm. Ingrid Lindberg har kommit in med tåget från Järna, där hon numera bor. Med sig har hon sin lilla pudel som lystrar till namnet Robin. Han brukar följa matte till Demensförbundets kansli och vet hur han ska charma personalen.

Den här intervjun handlar om hur livet plötsligt kan tvärvända och få en helt ny riktning som är svår att förutse. I alla fall kunde inte Ingrid Lindberg förstå att hon var på väg in i en demenssjukdom vid 61 års ålder.

Känd för fina lösningar

- Jag har alltid sytt, ända sedan jag var barn, berättar hon. Det har blivit en hel del till kulturskolans uppsättningar, 1700-tals dräkter till olika evenemang, jag har klätt om gamla möbler och haft uppdrag av Scania där jag gjort överdrag.

Under senare år har Ingrid sytt båtkapell och båtdynor i sin verkstad i Södertälje.

- Kundkretsen var stor och jag var känd för att göra fina och flexibla lösningar. Det var min grej att varje kapell skulle passa för just den kunden och den båten. Det var en härlig känsla att sätta på kapellet och varenda litet fäste satt på rätt plats. Ingrid säger att hon älskade sitt jobb, men arbetsbördan var stor och det hade ett pris – hon arbetade nästan jämt, ibland dygnet runt.

- Att jag blev mer och mer glömsk skyllde jag på att arbetssituationen var så pressad – att jag tog på mig för mycket, aldrig sa nej.
Men glömskan höll i sig och hon blev sämre. Ingrid ger några exempel.

- Jag körde vilse i skogen när jag skulle till en kund, fast jag varit där en vecka tidigare. Vid ett annat tillfälle kände jag inte igen kunden vars kapell jag just arbetade med, att hantera fakturering och pappersarbete blev svårare och svårare.

- Jag förstod att något var riktigt galet, lite för sent kanske – jag borde nog ha reagerat tidigare. Men tanken fanns inte att det kunde vara en demenssjukdom.

Hittade inte hem

Det som skrämde henne mest var promenaden med Robin i skogen en sen eftermiddag i mitten av oktober 2014. Ingrid hittade inte hem, det blev mörkt väldigt fort och hon fick bära Robin som var trött. Hur hon till slut kom hem vet hon inte.

Så småningom tog Ingrid kontakt med vårdcentralen i Järna och fick remiss till hjärnröntgen i Södertälje. Man tog prover som blev liggande i flera månader utan att någon hörde av sig om svar.

- Man hade helt enkelt glömt bort mig. Så småningom startade en demensutredning, och för drygt ett år sedan fick jag besked att jag har Alzheimers sjukdom.
Ingrid började avveckla sitt företag som hon drivit i 26 år. Det blev tungt både kroppsligt och mentalt.

- Arbetet var ju min identitet. Så vem är jag nu? På sätt och vis var det ändå en lättnad att veta vad som felades mig, så jag kan planera efter det.

Värre för barnen

Ingrid Lindberg är ensamstående och har tre vuxna barn. Hon tror att det är värre för barnen att få besked om att mamma har Alzheimer. Det brukar ju heta ”De anhörigas sjukdom”.

- Min dotter var med när jag fick beskedet på Huddinge Sjukhus. Hon sa att det var som att få en hink med kall död fisk i ansiktet. Det gör mig så ledsen att jag inte kunde bespara henne detta.

Hur har det här året efter diagnosen varit?

- Alzheimer är något jag lever med, så det finns inget annat att göra än att ”gilla läget”, säger Ingrid. Jag bor nära naturen och går långa promenader med Robin, och så är jag med i ett bowlinglag för daglediga – där är jag ju fortfarande Ingrid, inte någon med diagnos. Jag bakar bröd och lagar en del vegetarisk mat. Så gillar jag att fixa med buskar och blommor på gården till flerfamiljshuset där jag bor.

- Annars är det inte så mycket umgänge just nu, och det är bra. Jag har alltid haft svårt att säga nej när någon behöver få något fixat. Det känns som det är min tur att leva och njuta av allt underbart som finns.

Ingrid gick med i PRO i höstas efter diagnosen, men tyckte inte att hon riktigt passade in där. Hon försökte även intressera den lokala föreningen för att starta något för demenssjuka, men det verkade inte finnas något intresse.

- Kontakten med Demensförbundet har hjälp mig mycket, här är jag med i en samtalsgrupp varannan vecka och träffar mina kamrater. Här kan vi vara oss själva i både glädje och sorg utan rädsla för att göra bort oss.

En hel grupp stängs ute

Ingrid tycker att många samhällsinstitutioner helt bortser från att det finns människor med demens.

- Om jag till exempel ringer kommunen eller vården för att boka en tid eller undrar över något så finns det bara en telefonröst som rabblar ”slå ett för att komma hit, slå två för att komma dit” och så vidare. Ibland kan det vara upp till 8 val – och då kommer jag inte ihåg vilket nummer jag behöver för att komma dit jag vill. Det är katastrof och stänger ute en hel grupp av gamla och demenssjuka. Vid ett tillfälle när jag sökte en person på kommunen var jag tydlig med att jag har en demenssjukdom och att han skulle prata lugnt och långsamt så att jag skulle hänga med, men det fungerade inte. När jag för tredje gången sa att han hade tappat mig blev han upprörd och skrek att han inte var någon god man åt mig, då lade jag på luren och grät. Man kan känna sig väldigt liten och ledsen i sådana situationer, men det är bara att kämpa på.

Så kommer Robin springande, Ingrids möte med samtalsgruppen ska börja.

Ett par dagar efter intervjun kommer ett SMS från Ingrid. Det är någon hon är angelägen om att få med, och vill att jag ska skriva: ”Jag har Alzheimer men det kunde vara värre”.

 

TEXT: Anders Post
FOTO: Rosie Alm


Vid 61 års ålder fick Ingrid Lindberg beskedet att hon hade Alzheimers sjukdom. Här berättar hon öppenhjärtligt om hur livet gestaltat sig efter beskedet. På bilden syns också Ingrids pudel Robin.

Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.

Jag förstår