Felaktiga läkemedel till demenssjuka kan ge våra biverkningar och öka dödligheten

- Att medicinera en människa med demenssjukdom är lika svårt som att medicinera ett för tidigt fött barn, säger Yngve Gustafson, men föreställ dig att vården behandlade spädbarn lika okunnigt som man behandlar gamla.

Yngve Gustafson är överläkare och professor i geriatrik vid universitetssjukhuset i Umeå. Han är ledamot av Demensfondens vetenskapliga råd och har över 35 års erfarenhet av människor med demenssjukdomar. Han är en framträdande och kritisk röst i äldrevårdsdebatten. Nu vill han åter belysa i hur stor utsträckning patienter med demens får felaktig medicinering, som i stället för att lindra kan förvärra sjukdomen, orsaka nya åkommor och till och med öka dödligheten. När det gäller äldre patienter, siktas det allt för ofta på att behandla symtom i stället för att utreda och behandla bakomliggande orsaker.

För höga doser av läkemedel är en vanlig orsak till att gamla blir sjuka. Följden blir ofta att de får nya mediciner mot symtom som i själva verket orsakas av andra läkemedel.

- När man blir äldre minskar andelen vatten i kroppen och ersätts av fettvävnad, förklarar Yngve Gustafson. Det betyder att vattenlösliga läkemedel får en högre koncentration hos en äldre. Standardpatienten i FASS är en man i 30-årsåldern, och den modellen stämmer ju inte alls på gamla kvinnor som dessutom ofta har flera olika sjukdomar.

Känsligare för läkemedel

- Äldre blir känsligare för läkemedel, och det gäller i synnerhet människor med demenssjukdomar, säger Yngve Gustafson. Normalt hindrar den så kallade blod- hjärnbarriären att många läkemedel tar sig in i hjärnan, men hos människor med demenssjukdomar fungerar det inte. I FASS finns den aspekten inte med. Det gör bland annat att biverkningarna blir helt annorlunda. Till exempel kan en demenssjuk patient bli deprimerad av ögondroppar.

Ett allvarligt problem rör dopamin, en av de mest betydelsefulla signalsubstanserna i centrala nervsystemet. Halten av dopamin sjunker när man åldras och särskilt vid många demenssjukdomar. Det betyder att alla läkemedels om hämmar dopaminet drabbar demenssjuka hårt.

Bakomliggande orsaker

I Läkemedelsverkets rekommendationer sägs att de ska användas restriktivt eller inte alls för den här patientgruppen, och ska framför allt inte brukas under längre tid. Ändå förskrivs de till tusentals demenssjuka människor. Man borde i stället söka efter bakomliggande orsaker till patientens symtom, som till exempel en olämplig vårdmiljö, andra sjukdomstillstånd eller biverkningar av andra läkemedel.

Antidepressiva preparat av olika slag är de vanligaste läkemedlen som ges till demenssjuka, men de har oftast ingen effekt på depressioner hos dem. De kan orsaka allvarliga hjärtbiverkningar, öka risken för stroke och utlösa epilepsiliknande anfall – varpå man sätter in epilepsiläkemedel som i sin tur ytterligare förvärrar patientens demenssymtom.

Den signalsubstans som är mest betydelsefull för minnet är acetylkolin, och alla demenssjuka lider brist på den. Hundratals läkemedel hämmar acetylkolin, och sådana förskrivs – delvis på grund av okunskap – också till demenssjuka, vilket förvärrar sjukdomen.

De så kallande bromsmedicinerna, som i själva verket inte påverkar sjukdomen men kan lindra symtom, verkar genom att hämma nedbrytningen av acetylkolin i hjärnan.

Morfinplåster har ökat lavinartat

Yngve Gustafson anser att morfin kan ges till döende patienter, men ska i övrigt undvikas så långt det är möjligt. Man måste söka orsaken till smärtan, och rör det sig om till exempel en fraktur så är ofta ”lokalbedövning” att föredra framför morfin.

Morfin, liksom sömnmedel, verkar också hämmande på andningen, vilket förvärrar situationen för människor med sömnapné, alltså andningsuppehåll under sömnen. Och ungefär hälften av alla demenssjuka lider av sömnapné.

För den gruppen borde sömnmedel vara förbjudna. Men på äldreboenden vill man – om inte annat så på grund av fåtalig personal – att alla patienter ska sova ungefär samtidig, så sömnmedel förskrivs i stor skala.

”Det borde vara straffbart”

Yngve Gustafson anser att ett grundläggande problem vid medicinering av demenssjuka är bristande kontinuitet; om läkaren inte känner patienten ökar risken för att man provar olämpliga läkemedel, och kanske följer man inte upp och justerar doseringen. Men det är också en kompetensfråga.

En hel del ordinationer sker dessutom per telefon utan att läkaren ens har undersökt patienten. Detta borde vara straffbart.

 

Text: Anders Mathlein


Yngve Gustafson är överläkare och professor i geriatrik vid Norrlands Universitetssjukhkus i Umeå.

Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.

Jag förstår