Efter operationen eskalerade demenssjukdomen

Min mamma har drabbats av vaskulär demens. Min största farhåga har blivit ett faktum – något som vår familj nu får lära oss att leva med och hantera.

Livet skulle återvända

Operationen vi väntat på så länge skulle ordna allt. Mamma skulle kunna gå obehindrat igen och livet kunde återvända för mina föräldrar. Det blev inte så. Troligen påverkade narkosen henne så att en begynnande demens, som vi inte förstått fanns där, satte fart och eskalerade i ett rasande tempo.

Något var fel

Det hände ofta efter operationen att hon inte kände igen min pappa, som hon varit ihop med sedan de var 17 år. Hon frågade konstant efter honom, fast han fanns precis bredvid. Samtidigt gick rehabiliteringen från operationen långsamt. Resultatet hängde, till stor del, p hur mycket mamma tränade. Att få henne att träna blev en kamp i sig, och efter ett tag lade hon av. Detta skapade frustration, ilska och oror för henne.  Pappa gjorde allt han kunde för att hjälpa och stötta, men det räckte inte till. Vi pratade mycket, min pappa och jag. Vi hade ju börjat förstå att något var fel. Han tog kontakt med en av kommunens demenssköterskor, som kom hem och gjorde ett frågetest på amma. Hon svarade rätt på frågorna och demenssköterskan märkte inget konstigt. Pappa berättade då att mamma inte alltid kände igen honom. Det reagerade naturligtvis sköterskan på, och de fick en remiss till minnesmottagningen i Karlskrona för en demensutredning.

Kunnig doktor

I Karlskrona träffade vi en kunnig doktor med passion för sitt yrke. Vi gjorde flera besök där under våren då vi, mamma, pappa och jag, pratade mycket med doktorn. Hon och hennes kollegor gjorde även olika tester med mamma, och en hjärnröntgen där bilderna visade mycket dåligt blodflöde i delar av mammas hjärna.

Doktorn var väldigt rak och tydlig med att mamma behövde komma till ett demensboende. Situationen hemma hos mina föräldrar hade nämligen blivit ohållbar. All tid på dygnet, för pappa gick åt till att ta hand om mamma: Allt från hygien till mat och mediciner. Därtill kom det faktum att mamma ofta varken kände igen pappa eller huset där de bodde. Hon hallucinerade också att det var en massa folk hemma hos dem. Min mamma, som alltid varit lugnet själv, ytterst sällan brusat upp eller svurit, blev nu lätt arg, misstänksam, svor och skrek och var inte sig själv.

Så småningom fick mamma en plats på en demensavdelning på ett boende i kommunen där hon nu varit i några månader. Vi ser att hon mår mycket bättre. Det märker vi bland annat genom att hon är lugnare och gladare. Dessutom känner hon alltid igen min pappa och blir överlycklig när han kommer och hälsar på. Det värmer mitt hjärta så otroligt mycket.

Erfaren personal

Mamma blir mycket väl bemött på sitt boende och omhändertagen av den fina och erfarna personalen som har ett enormt tålamod.

Det är klart att vi fortfarande märker av hennes demens. Just nu visar hon en blandning av förvirring, dåligt minne och fullkomlig koll. Kasten är snabba och får från minut till minut. När vi hälsar på kan vi ibland vara hos henne i ett par timmar och ha trevligt. Andra gånger är hon arg och då får vi gå efter 20 minuter.

Vi har lärt oss att demenssjuka pratar om att de vill åka hem. Det svåra ära tt man inte alltid vet vilket ”hem” de menar. Är det rummet på boendet? Är det hemmet de själva skapat med sin äkta hälft eller är det barndomshemmet? Mamma pratar ofta om att hon vill hem. När vi frågar var det är, nämner hon ibland barndomshemmet plats och ibland hemmet pappa och hon delat så länge.

Album med minnen

Hur finner man sin roll som anhörig i en sådan här situation? Jag har valt att stötta mina föräldrar på alla sätt jag kan komma på. Jag var med hos doktorer och ställde frågor och lyssnade på svaren när mina föräldrar inte hade nog närvaro och koncentration under utredningen. Jag köper kläder och annat mamma behöver efter hand, följer med pappa och hälsar på mamma två gånger i veckan. Jag har gjort ett album med foton med gladaminnen från mammas barndomstid, från då hon träffade pappa och framåt – någon hon blev väldigt glad för.

Jag stöttar även pappa i allt vad det innebär för honom att plötsligt leva ensam. Han har kommit in i sin vardag mer och mer och funnit sina nya rutiner där han hälsar på vänner, lagar mat och promenerar.

Mina föräldrar har alltid berättat mycket om sin barndom, ungdomstid, skoltid, familjer, släkt och vänner. Det är jag glad för nu. Jag känner min mamma väl som person och hennes historia. Jag hoppas att det är min egen uppväxt, liv och det jag delat med mamma och hennes historia jag kommer att komma ihåg mest resten av mitt liv, och inte det som sker med henne nu. För den person hon är nu, ibland, och kommer att bli framöver är inte hon. Hennes eget jag och person håller på att försvinna. Vi får se tiden an och hur vi ska hantera det som komma skall, när det kommer.

 TEXT: ANNA KARIN BLADH


Anna Karin Bladhs mamma drabbades av vaskulär demens som eskalerade efter en operation.

Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.

Jag förstår