Dagen då vi kom till insikt

Vi hade ett första möte med biståndshandläggaren hemma hos mamma. Det var dags att se om vi skulle börja ta in lite extra hjälp, och sakta vänja mamma vid att det snart kommer att komma. Okända människor som ska hjälpa henne med det hon alltid kunnat så bra själv, städa, laga mat, tvätta sig. Till en början tänkte vi att det kunde vara bra att få lite lagad mat hemma, istället för frysmaten, som var det enda hon kunde laga nu för tiden. Hon fick ju mat av oss barn också förstås, men inte varje dag.

Kunde inte längre skriva

Motvilligt gick mamma med på att det skulle komma någon och hjälpa henne. Hon förstod nog inte riktigt vad hjälpen innebar, men gick med på att skriva på blanketten som biståndshandläggaren hade med sig. Det var då det uppdagades. Jag hade anat att det skett försämringar men att mamma inte längre kunde skriva sin namnteckning hade jag ingen aning om. Jag blev otroligt stressad, hur gör man nu??

Jag hade fullmakt sedan tidigare att sköta mammas bankärenden, men allt annat? Alla dokument och avtal som ska skrivas på, huset som så småningom ska säljas. När jag kom hem satte jag mig omedelbart vid datorn och sökte information. Jag landade på Demensförbundets sida där man skrev om någonting som hette generalfullmakt. Det lät klokt.

Fick den bästa hjälp

Jag ringde upp Demensförbundets anhörigrådgivning och fick den bästa hjälp man kan tänka sig. Jag fick veta hur jag skulle gå tillväga för att få till en underskrift av mamma, jag fick veta hur man hanterar generalfullmakter och framförallt fick jag veta att jag inte var ensam om att ringa med andan i halsen och panik i rösten. Det kändes så skönt att höra att det händer gång på gång att anhöriga står som handfallna när man förstår hur långt det har gått. Även om man tycker att man är klarsynt, vis och har livserfarenhet, så kan man inte förstå att den trygga, starka, varma kvinna som alltid funnits där för mig, snart behöver samma hjälp som hon gav mig när jag var barn.

Skönt att inte vara ensam

Jag läste Lotta Damstedts novell i Demensforum nummer 2, 2017. Det var som taget ur mitt eget liv. Tack Lotta. Så fint skrivet.

Livet är förgängligt. Det är skönt att inte vara ensam. Demensförbundet är en av de kanaler som binder oss samman och gör oss starka i den ibland oändligt tunga vardagen. Det ska ni ha en stor eloge för. Hatten av.

Lång styrkekram till alla anhöriga där ute från Caroline, dotter till en fantastisk mamma med den grymma diagnosen Alzheimers.



Vill du bli medlem?

Demensförbundet har 10.500 medlemmar, spridda över hela Sverige i cirka 120 lokala demensföreningar. Kontakta demensföreningen på din ort, som du hittar under rubriken lokala föreningar. Finns det ingen lokal demensförening på din ort, kan du bli direktmedlem i Demensförbundet centralt.

Här kan du läsa mer om vad du får som medlem i Demensförbundet. »

Välkommen med din medlemsansökan!

Det kom ett brev till Demenförbundet

Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.

Jag förstår