Det kom ett brev till Demensförbundet från undersköterskan Susanna Mateus Gloria, som arbetar på ett demensboende. Två gånger har hon skickat nedanstående brev till Stefan Lövén och Lena Hallengren - utan att få svar! Nu publicerar vi det i sin helhet med en uppmaning till dem att svara. Vi kommer att rapportera hur det går. Till Susanna säger vi; så väl formulerat och du tar upp så många aspekter på god demensvård som Demensförbundet helt och fullt stödjer.

Demensförbundet

Här är Susannas brev;

Hej Stefan Löfven!

Jag heter Susanna Mateus Gloria, jag är utbildad undersköterska och arbetar i Göteborg på ett äldreboende med inrikting demens, med 16 personer på varje enhet. Jag skriver till dig i hopp och förtvivlan över hur vår situation ser ut. Då talar jag inte bara om min egen arbetsplats utan om de flesta som arbetar inom vården.

Vi arbetar med människor i behov av vård på ett eller annat sätt, alla är olika individer med olika bakgrund, olika problematik och olika behov utav hjälp. Våra främsta ledord inom omsorgsarbete är empati, lyhördhet, förståelse och tålamod.

Jag kommer nu att rikta in mig på demensvården för det är mitt brinnande intresse och jag har aldrig förr känt ett så här stort driv inom mig att vilja göra mer och bättre.

Vid ett möte med en människa som har drabbats av en demenssjukdom måste du förstå vikten av ditt eget bemötande, vad konsekvenserna blir om man väljer att låta sin egen vilja och sina egna känslor styra i mötet med en person i behov utav hela din kapacitet av förståelse. Du måste ha förmågan att sätta dig in i en annan människas värld och känna med den människan. Du måsta ha förmågan att för en stund lägga dig själv och dina egna måsten åt sidan och helt ägna dig åt den andra människan och dess känslor.

Vi som arbetar som undersköterskor på demensboende måste arbeta för att nå människan framför sjukdomen, genom att ständigt vid varje möte ta tillvara på och upprätthålla tilliten som skapas genom lyhördhet och engagemang. Genom att alltid arbeta strukturerat och följa samma mönster vilket skapar trygghet. För du måste först känna dig trygg om du ska kunna känna dig lugn.

Ett av de största områden vi arbetar med dagligen är oro, och vi måste ständigt arbeta med att minska oron hos de boende.
Därför är det otroligt viktigt att man har tid, engagemang och resurser till att varje möte blir så bra det bara kan bli.

Idag går vi på knäna, vi är ett stort gäng som verkligen tycker om vårt arbete men resurserna räcker inte till. På min enhet bor 16 personer med demenssjukdom varav 11 utav de behöver hjälp med att äta dagligen, förutom maten så är det att komma ur sängen, tvätta sig, klä på sig, ta sina mediciner och allt annat som hör till det dagliga livet. Vi är fyra undersköterskor som arbetar på morgonen och tre som arbetar på kvällen, på helgen är vi tre på morgonen och tre på kvällen. På natten är det en undersköterska per enhet. Vi utför samma arbete oavsett om det är vardag eller helg. Vi har lika många i behov utav vår hjälp och på helgen kommer det även fler anhöriga på besök som behöver vårt stöd.

Vi kämpar för att varje boende ska få tillgodosett sina behov varje dag och vid varje möte. Om vi vid ett möte under dagen brister i tålamod eller struktur så blir det en oro som återspeglar sig resten av dagen och troligtvis även natten. Vi är otroligt tidspressade men får absolut inte visa att vi stressar för då blir det en oro för den äldre. Vi måste hela tiden vara där den äldre är i sitt sinne, möta dom i sin oro och förstå, avleda, lindra och hjälpa.

Man kan tänka på det som att den som har drabbats utav en demenssjukdom går och lunkar på en slingrig stig i skogen och vi som arbetar springer på motorvägen. Den äldre har inte längre förmågan att komma och springa med på motorvägen men vi kan komma och lunka med på stigen. Vi måste möta dom precis där dom är för vi har förmågan till det.

Vi har alla samma rättigheter oavsett om man är frisk eller sjuk. Skillnaden är att jag som frisk ropar högt för att få hjälp men den som är sjuk kan inte längre framföra sina önskemål. Vi som arbetar är därför den äldres röst utåt. Vi ropar åt dom för att de ska få den hjälp och den livskvalitet som alla människor har rätt till.

Du behöver bara gå till dig själv, tänk dig en dag i ditt liv från morgon till kväll, du går upp på morgonen, du tar en dusch precis så som du själv vill, du klär på dig utan att tänka på hur, du gör iordning din egen frukost som du vill ha den, du tittar på tv eller lyssnar på radio, du bestämmer själv hur du vill att din dag ska se ut, du vet om du vill ha varmt eller kallt vatten i duschen, mjölk och socker i kaffet eller på vilket sätt du tycker om att äta din måltid på. Det är din rättighet och din livskvalité.

När man drabbats av en demenssjukdom så är det inte lika lätt att utföra alla moment och man kanske inte kommer ihåg hur man brukar dricka sitt kaffe eller hur man tar på sig en tröja. Men framför allt så kanske man inte längre kommer ihåg vad en dusch innebär eller en matsituation eller inte kan tala om hur man brukar ligga i sängen när man sover. Man känner sig otrygg för man vet inte vad som ska hända. Men man har fortfarande samma rättigheter och samma rätt till livskvalité som när man kom ihåg. Skillnaden är att nu är det någon annan som försöker att ta reda på hur man vill ha det i varje moment och situation och gör allt för att man ska känna samma trygghet som när man själv kunde gör det.

Vi lyder vi under socialtjänstlagen och hälso- och sjukvårdslagen och ska därför dokumentera i en rad olika system om det som dagligen sker, det är genomförandeplaner, BPSD-skattningar, senior alert, avvikelserapporter mm.
Vi ska dessutom lägga schema i time care, beställa mat, beställa och hämta upp tvätt, beställa och plocka upp inkontinensskydd och tillbehör ifrån förrådet, beställa och packa upp torrvaror, beställa och hämta upp mjölk.
Vi ska städa de lägenheter som vi är kontaktpersonal till varann vecka.

Hur värderar man undersköterskornas arbete som inte tydligt syns utåt men som gör hela någons dag eller tillvaro. Arbetet med att upprätthålla någons livskvalité. Det arbete som bär hela vården, för grunden till välbefinnande är trygghet och det är undersköterskornas dagliga strävan i sitt arbete att inge trygghet.

Avslutningsvis vill jag bjuda in dig till att faktiskt arbeta en vecka hos oss och verkligen sätta dig in i hur utsatta dessa människor är. Men framför allt hur fantastiskt det är att kunna nå en människa som du inte kan kommunicera med via ord utan via ditt kroppsspråk och din ständiga vilja att bygga på eran relation genom tillit vid varje möte och din egen förståelse för vikten utav ditt bemötande.

Jag brinner för mitt arbete men framför allt för ALLA människor rätt till livskvalitet oavsett om du kan skapa den för dig själv eller är i behov utav någon annans hjälp.

Med vänlig hälsning, Susanna Mateus Gloria,

Susanna Mateus Gloria är undersköterska och arbetar inom demensvården. Två gånger har hon skickat brevet till Stefan Lövén och Lena Hallengren - utan att få något svar.

Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.

Jag förstår