Trovärdig

Vid många tillfällen i livet naggas vår trovärdighet i kanten. När jag var ung och gick i gymnasiet var jag ganska gapig ateist, och som man sade då, kvinnosakskvinna. Jag kämpade för frivilliga morgonböner och borgerliga begravningar. Men på sommaren före sista ring hände något, som förändrade mitt liv. Under en svår kris fick jag en stark andlig upplevelse. Plötsligt såg jag världen på ett helt nytt sätt. Mitt eget liv fick ett sammanhang. Efter månader av grubbel och oro, men också med en förundrad glädje förstod jag att jag var kallad att bli präst.
Jag blev livrätt. Hur skulle jag våga säga det här till andra, skulle någon tro mig? Nej, jag var inte trovärdig. De flesta trodde att jag ville göra mig märkvärdig. Att vara kvinna och bli präst, det var ett ultimat sätt att driva kvinnofrågan på sextiotalet. Visst fanns det verkliga vänner också, men även de var omtumlade.

Under den tiden såg jag fram emot att läsa teologi, där skulle jag väl vara trovärdig. Så blev det inte. Jag var för mycket, kvinna, vänsterpartist och feminist. Usch! Det var kämpigt men också roligt. Jag hittade några likasinnade och trivdes trots allt. Det var en vital tid. Så blev jag präst. En varm sommardag var jag på väg till en begravning på Skogskrematoriet, men upptäckte att jag måste tanka bilen. Det här var så länge sedan att mackarna var bemannade. Jag var klädd i min prästklänning och kände mig fin och lite stolt, färsk som jag var som präst. Ut kom en ung kille, som bara stirrade på mig uppifrån och ner med gapande mun. Till slut samlade han ihop sig och frågade: ”tror du att Jesus gick på vattnet?” När jag svarade ”ja”, såg han verkligen ut att fundera över hur jag kunde få köra bil om jag var så knäpp. För honom var jag nog inte trovärdig. Jag har alltid strävat efter att vara sann. Men jag har fått mina kängor. Det har hänt någon gång vid samlingen eller begravningen att jag fått höra vilket fantastiskt tal jag höll vid gudstjänsten, men tror jag verkligen på vad jag sade. Jag blir så arg och ledsen. En gång förändrade min tro min utstakade framtid, förde mig in i sammanhang jag aldrig känt till eller längtat efter. Varför skulle jag plötsligt ljuga inför döden? Vi delar kanske inte samma tro, men jag säger aldrig något jag inte kan stå för. Då vore jag inte trovärdig. Mina konfirmander frågade ofta hur jag kunde tro på under, uppståndelse eller en god Gud, men det var frågor som inbjöd till samtal och där och d kändes det alldeles rätt. Vi hade många varma och starka, ja roliga lektioner, när allt fick diskuteras och ifrågasättas. Det var högt i tak men för dem var jag trovärdig, även om vi inte kom fram till samma svar.

Nu lever jag med frågan om trovärdighet igen. För tio år sedan fick jag diagnosen Alzheimers sjukdom. Jag borde vara mycket sjukare nu, jag följer inte kurvorna. När jag var ute och föreläste var det alltid någon som sade efteråt, att hon inte trodde att jag var sjuk. Jag var ju rolig också. Men vår personlighet förändras inte. Det tänker jag ofta på i våra grupper på Demensförbundet. Där är vi många som varit med länge, och även om vi idag pratar långsammare, söker ord oftare, och glömmer av nuet, så är vi grunden oss lika, som vi var när vi träffades. Vi är olika, har olika talanger. Det finns kvar. Den musikaliske är fortfarande musikalisk o.s.v. Visst var vi bättre för några år sedan, men gåvan och vår personlighet finns med – vi är vi. Varje gång jag hör läkare tala om Alzheimers sjukdom säger de, att ibland går försämringen snabbt, ibland mycket långsamt. Varför går det inte in? Genom min sjukdom fick jag kontakt med en kvinna i Hässleholm. Vi brevväxlar och ringer varandra. Hon har nu varit sjuk i 20 år, men kan fortfarande tala och skriva. Nu blir även hon ifrågasatt. Hon är för frisk. Ja både hon och jag klarar ännu mycket. Det är vi oerhört tacksamma för. Vi upplever varje dag som en nådegåva, inte något självklart, för vi vet också hur vi förändras genom åren. Både hon och jag har blivit änkor nu, en ny situation för oss båda, men svårare för henne, som hade en man utan demens. Han var hennes trygghet och glädje. Tillsammans klarade de och gjorde mycket, som nu är omöjligt. Hennes oro att inte längre klara vardagen är stor. Att då inte känna sig trodd i sin sjukdom gör allt ännu svårare. Så är det för oss båda. Vi vet ju själva våra begränsningar. Hon är t ex rädd för att glömma något, när hon ska gå ut. Jag rör till det mesta i mitt hem. Gammalt kommer jag ihåg, men ny information stannar inte länge i mitt huvud. När jag frågat samma person samma sak gång på gång skäms jag och lägger av. Ska jag iväg någonstans är det färdtjänst eller ledsagare som gäller. Ensam vågar jag inte resa ens in till stan. Jag klarar inte av stora folksamlingar, mycket ljud, blinkande ljus eller för många intryck på kort tid. Då blir det kortslutning. All kraft rinner bort. Livet är starkt begränsat numera. Kommer det någon ny från hemtjänsten blir jag nervös och tappar de vanligaste orden.

Om jag däremot känner mig trygg och är förberedd t ex för att tala eller svara på frågor offentligt, vet jag att jag verkar normal. Men de som ser mig någon timme när jag är utvilad och skärpt vet ingenting om min vardag. Det gör mina vänner. De märker hur mitt språk förändras, de ser röran i mitt hem, de känner av min trötthet och min oro. Både de och jag märker att jag inte är frisk. Jag skulle önska att jag vore et, men när det inte är så, låt mig då få behållamin trovärdighet.

Agneta Ingberg

« Tillbaka

Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.

Jag förstår