Sommarens vemod

Förr inträffade sommarens vemod, när slutet av semestern närmade sig och de lata morgnarna på den varma trätrappan, men tekopp och cigarill led mot sitt slut. Idag är et tvärtom. Jag är både vemodig och rädd inför sommaren. Rädd för de heta dagarna, som skapar värk och svullnad, rädd för blåsten som får kroppen att skrika och huvudet att svirra. Det känns som alla plack skuttar runt och letar nya bra ställen att blockera. Vemod för att jag inte orkar njuta av sol och ljus.

Glest i höghusen

Sommar är nu också tomhet. Allt det vanliga tar semester. Det blir glest i höghusen där jag bor. Igår när jag gick min runda kom jag att gå bredvid en kvinna i min egen ålder, med rollator och en liten chihuahua. Vi började småprata om hundar och rollatorer, hennes kunde verkligen gå fint utan problem. Inte tog det många minuter att gå den bit vi skulle åt samma håll, men när vi skiljas sa hon: ”Tänk idag har jag pratat med en människa, fack för det! Jag kände mig helt ställd. Efteråt kom tankarna, varför bjöd jag inte in henne på en kopp kaffe eller något kallt att dricka? Jag skämdes. Själv har jag både en dotter och två vänner, som jag talar med varje dag. Det är viktigt att höra en mänsklig röst, samtalen behöver inte vara långa.

TV har inte get någon glädje. Somrarna är reprisernas tid. Nyheterna är förvisso nya, men svår att orka med när man är vanmäktig. Slutgnällt.
Den här sommaren har samtidigt varit en minnenas och eftertankens tid. Det jag kommer ihåg, vill säga. Tidiga minnen är klarast.

När jag var barn, åkte mamma och jag varje sommar till Skultuna, där morfar och mormor bodde. Efter morfars pension levde de i en liten stuga, Vällingbo, utan vatten med vedspis och utedass. Det var en lång resa. Det krävdes matsäck och fina kläder. Jag såg ut som en liten tant med nya skor som skavde och hattband, som kliade under hakan. Kappan var varm. Det är tråkigt att bara sitta still och titta ut. En stund räckte det att klappa tågsoffan ”mothårs”. Plyschen killade skönt i handen. Men tänk om jag blev kissnödig! De hemska toaletterna med hål rakt ner, rälsen syntes och det blåste kallt. Tänk om jag ramlade ner! Mamma var med och höll handen, men vad hjälpte det? Rädslan knep till och stängde av.

Morfar mötte med handhälsning och cykel vid stationen, och när vi äntligen närmade oss målet stod mormor på trappan och skuggade med handen för att se oss. Niga och handhälsa. Kramades gjorde man inte. I stugan luktade det som vanligt, luktade Vällingbo. En blandning av kaffe, vedspis och gammalt, gamla människor, gamla kläder. Det fanns en liten kammare där mamma och jag sov, annars var köket egentligen hela stugan. På luffarstolen innanför dörren stod den gula emaljerade vattenhinken, trasmattor i längder, stora ekbordet mitt på golvet, kökssoffan som bäddades varje kväll, symaskinen och skänken. Gungstolen i svart och guld var vackrast. Där hade mormor ”sytat” sina barn. Men det finaste var två stora vaser i matt glas med blommor och bladguld. Dem fick morfar och mormor när det lyste för dem. Jag älskade vaserna, ville så gärna röra vid dem, men det var förbjudet.

Jag fick skämmas

Det var så fult att jag fick skämmas en hel dag när jag frågade. Ändå innebär ordet sommar än idag en blandning av stuglukt, jordgubbar och hallon, kaffe med skorpor och mormors ljusa goda pepparkakor. Konstigt, så mycket annat som hänt under alla år. Men gamla torp har jag alltid älskat och fått nåden att vistas i på mina somrar i vuxenlivet, så länge det gick.

Annars är det en fin sommarutflykt med goda vänner, som varit en höjdpunkt. I år fick jag uppleva Stig Lindbergutställningen på Gustavsbergs museum. Det var fantastiskt att känna igen så mycket av barn och ungdomsåren i nästan allt. En underbar nostalgitripp.

En liten fluga på väggen

Som så ofta är det böckerna som räddat mina dagar. Carola Hanssons bok ”Masja” är egentligen andra delen i en triptyk om Tolstoyfamiljen men kom ut sist. Nu har jag läst också de andra två delarna, och det har varit som att leva med i en förgången tid i Ryssland, som att vara en liten fluga på väggen både i huset i Moskva och på godset Jasnaja Poljana. Fantastiskt!

Bodil Malmstens ”Mitt första liv” läste jag för tredje gången. Den är lika varm och starkt varje gång. Jag hittar alltid något nytt att fundera över och fnissa åt. Sångerskan Louise Hoffsten har i ”En näve av grus” skrivit om sitt liv med MS, en otroligt bra bok för alla som lever med kronisk sjukdom. Hennes kamp för att komma igenom bitterhet och ilska berör och visar vägar att hitta fram till livsmod och glädje i allt och trots allt. Jag lånande den på biblioteket, men insåg snabbt, att den bara MÅSTE jag ha för att strecka i och läsa om då och då.

Nora Ephron, som verkligen är både tänkvärd och rolig sammanfattar åldrandet i sin bok ”Jag minns ingenting”. Där finns igenkännandet, kort sagt. Hon vågar vara rak om framtiden som hela tiden krymper. På slutet listan hon saker som hon inte kommer att sakna när livet är över och saker hon verkligen kommer att sakna. Blev så inspirerad att jag själv gjorde listor, men dem ska ni slippa. Nor är död nu och jag kommer att sakna hennes texter.

Men tack till alla vänner och goda författare som hjälpt mig igenom ännu en sommar med livsviljan och glädjen i behåll.

PS. Jag har ännu inte lyckats läsa hela Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf. Varför lär jag mig aldrig se henne storhet? DS.

Agneta Ingberg
Tidigare präst och Alzheimersjuk sedan flera år tillbaka

Agnetas spalt

Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.

Jag förstår