Sommar, sommar, sommar

Först längtar jag mig fördärvad efter sommar och ljus, att kunna gå ut med rollatorn utan att fastna i snöhögar och modd. Tänk att slippa böka på sig tunga skor och bylsiga kläder! Då ska jag minsann ta vara på varje minut.

Sommaren är här nu och vad gör jag? Svettas och stånkar över värmen, över den hårda blåsten, över att allt är tillbommat, att vänner är bortresta, att ensamheten är mycket svårare att leva med så här års, då man ska njuta av varandra, grilla och goda viner. Jag blir så trött på mig själv. Egentligen går det ingen nöd på mig. Jag har haft bra dagar med dotter och dotterdotter. Två och ett halvt år är en underbar ålder. Hur kan så många funderingar få plats i ett så litet huvud och hur orkar hon prata hela tiden? Tyvärr talar hon ganska tydligt också. Ibland önskar jag att det fanns en off-knapp när vi är ute bland andra. Man vet aldrig vad som kommer ut.

Jag har också upplevt en fin sommargudstjänst och en underbar semesterdag på Djurö och Stavsnäs. Det är fantastiskt med goda vänner, som delar med sig. Och det finns fler. Ibland äter vi tillsammans, ibland byter vi tankar i telefonen, när krafterna tryter, men vi finns för varandra, även om det inte händer så mycket. Tur att jag inte går i skolan och måste skria uppsats om mitt sommarlov längre. Det var det värsta jag visste. Ja hade aldrig gjort så mycket mer spännande än att hälsa på släkten och åka med badbussarna till sjön Flaten och äta släta bullar och dricka mjölk.

Bara en gång hände något riktigt farligt. Jag var hos mormor och morfar med mamma och pappa. Vi hade gjort en resa till Selma Lagerlöfs Värmland. Jag hade fått en tjusig halmhatt och var så mallig. Nu skulle jag minsann visa grannarna, som hade en bondgård hur fin jag var. På med bästa sommarklänningen och de grå skorna med kilklack. Hela familjen var ute på ängen och slog hö, när jag kom traskande och väntade på bifallsropen. Så långt hann ingen, för plötsligt försvann marken under mina fötter och jag åkte rakt ner i en djup gödselbrunn. Jag minns skräcken, stanken och smaken, men jag kommer inte för mitt liv ihåg hur de fick upp mig. Upp kom jag i alla fall till slut och då var det inte mycket kvar av stassen mer än kullen på halmhatten. Stackars bondhustrun som fick gå med mig till mamma och mormor och berätta om de murkna brädorna över brunnen. Få ren mig gick ju till slut men resten blev aldrig vad de varit. Det här hände sommaren innan jag började skolan, så det behövde jag aldrig skriva om.

Samma problem med likadana, halvtråkiga somrar hade dottern att skriva om på höstterminen i sin uppsats ”Min sommar”; vadå varit på landet, gått i simskola, åkt på utflykter, det var väl inget att komma med i den fina innerstadsskolan där de flesta rest över världen. Hon satt där och suckade och tiden gick. Till slut tröttnade jag och sade kort; ”vad tjatar du om? I sommar har du ju både haft huvudlöss och lärt dig spela poker”. Det skrev hon nog inte, tror jag.

Vad har jag ägnat mig åt i år då? Eftersom jag får sådan värk av både blåst och värme, har jag inte kunnat vara ute så mycket som jag alltid inbillar mig på vintern. Men jag har gjort det jag verkligen gillar; jag har läst. Bokcirkelns böcker hade jag redan avverkat, men det finns ju pocket, fyra till priset av tre. Där har jag lagt semesterpengarna.

När jag gick i gymnasiet skulle vi läsa Mobergs utvandrarserie och det gjorde jag. Men antagligen snabbläste jag, ungefär varannan rad för att greppa innehållet, men inte var jag ”med”. Nu har jag läst om den. Pocketutgåvan har oerhört vackra broderade pärmar, som jag kan känna och titta på gång på gång. Och innehållet! Visst kom jag ihåg de stora dragen, men att läsa dem nu, som gammal, var något helt annat. I denna serie finns allt vi behöver veta om att lämna sitt land och försöka slå rot i ett annat. Hur mycket Kristina än försöker så är ”hemma” Småland och ”borta” Amerika.

En annan bok, som get mig mycket är ”Bokklubben vid livets slut” av Will Schwalbe. Det är en sann berättelse om honom själv och hans mamma och om den bokklubb, som de två bildar när hon drabbas av cancer. I samtalet om böckerna de läser återupplever de mycket i sina liv och lär känna varandra på ett nytt sätt. Samtidigt som boken ger en fin bild av en älskad mamma, handlar den om böckernas förmåga att skänka tröst och vidga vår kunskap om oss själva och andra. Dessutom fick jag några nya bra lästips.

Visst kan jag känna mig slö, när jag tillbringat det mesta av min dag på rygg med en bra bok, men så läste jag en intervju med Tommy Körberg, som räddade mig. Reporter frågade vad han gjorde en ledig dag. ”Jag ligger och läser. Vilar huvudet och motionerar hjärnan” Tack Tommy, min sommar är godkänd.

Agneta Ingberg



« Tillbaka

Agnetas spalt

Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.

Jag förstår