Slutförvarning

I Namn och Nytt i DN stod i veckan en liten blänkare: ”Slutförvaring, handlar det om förvarandet av kärnkraftsavfall eller äldrevård”? Ja man undrar.

I förra numret av Demensförbundets medlemstidning Demensforum fanns det bra artiklar om så kallade demensbyar. När jag först hörde talas om det i Holland kändes det förfärligt. Det fick mig att tänka på spetälskebyar, där de sjuka isolerades långt utanför de friskas samhälle, för att inte sprida sjukdomen. Råkade de någon gång möta andra människor måste de pingla med sin skälla för att varna dem. I Holland ligger den kända demensbyn De Hgeweyk för sig själv utanför allt vanligt liv. Vill vi verkligen ha det så? Jag tvivlar. Både som präst och privatperson har jag tillbringat mycket tid på äldre- och demensboenden. Att de fanns i samma hus var aldrig något problem. De boende träffades bara i cafeterian, de som kunde småpratade lite, delade tidningar. Flera av de som inte var demenssjuka hade drabbats av stroke och var inte heller så bra på språket. Men alla blev glada när det kom yngre människor, i synnerhet barn. Jag tror därför att det är viktigt att vi demenssjuka får bo mitt i det vanliga samhället, får leva med i det vi kan, till exempel se vad som rör sig utanför. En av mina äldre vänner hamnade på ett boende i en mycket vacker miljö, tyckte jag. Stora ekar utanför, sjöglimt genom fönstret. Jag var så imponerad. Det var inte hon. ”Jag kan de där ekarna nu och ska jag se sjön är den ren gymnastikövning. Jag vill se vanliga människor utanför, mammor och barn på väg till förskola och arbete, bussar och bilar. Att bara se varandra hasa runt med rollatorn räcker inte.

Det hände alltid någonting

När min man några år senare kom till avlastningsboendet ”Homskroken” förstod jag precis. Från fönstren i köket och de gemensamma utrymmena hade de som var där utsikt mot korsningen Hornsgatan-Ringvägen. Där satt och stod de och tittade ut, kommenterade människor, motorcyklar, bilmärken, samlingarna vid T-banan och korvkiosken. Det hände alltid någonting. Det var knappt de ville fika eller se på tv. Så vill jag också bo, mitt i smeten, inte delta men se vardagen. Kan personal följa med utanför demensbyn i Svendborg, borde de väl klara det i Stockholm.

Titlarnas tid är över

Men det som skrämmer mig när det gäller konceptet i Holland, är att vi ska fösas ihop med tanke på utbildning och intressen. Jag vill inte bo med andra akademiker. Jag avskydde den akademiska världen i Uppsala, kände mig aldrig hemma även om det var roligt att studera och debattera. Men har man som jag rötter och fötter i arbetarklassen är det där man känner sig hemma och vill vara. Visst har jag läst i hela mitt liv och kan göra det än, men kommer jag äntligen in på ett demensboende är säkert den perioden över, minns nog inte ens vad jag läst. Om vi vore som när vi var friska behöver vi inte isoleras i inhägnader och låtsashandla servetter. Då är vi bara tacksamma över att det finns män och kvinnor omkring oss, som vi kanske kan prata lite med, som stöder och hjälper oss. En varm, vänlig och god miljö där vi blir sedda som människor är det enda viktiga. Titlarnas tid är över.

En grinig sak till; varför i hela friden finns det gubbrum på Svendborg? Nakna bröst, jakttroféer och dartspel på väggarna, röklukt men rökning förbjuden. Det ligger ett förakt för män i det synsättet. Ställ ut en bänk. En gubbhylla som man sade förr, mend ordentliga askkoppar och en god cigarr, eller ännu hellre ordna ett bra rökrum med sköna sittmöbler för både män och kvinnor, så kanske även kvinnorna får en annan plats än kök att samlas i.

Absolut vårdas hemma

I vårt land behöver vi nog inte vara rädda för demensbyar. Här är problemet att överhuvudtaget komma in på ett boende. Våra äldreboenden har blivit hospice. Vi ska absolut vårdas hemma fast vi inte vill. Varje gång biståndsbedömaren kommer på sitt årliga besök och frågar om det är något mer jag önskar, brukar jag svara: ”ja ett bra boende”. Men det är det aldrig tal om. Jag är SÅ frisk och har SÅ lite hemhjälp. Innan det blir tal om boende måste jag ha mycket mer hjälp i hemmet. Jag vet hur det blir. Både hemmet och jag blir allt sunkigare, ångesten och oron för ensamheten allt större. Jag vill inte. Ensamhet borde räknas in bland skälen att få komma till ett boende. Det är vi många som önskar.

Fina nattkläder

För ett tag sedan mötte jag en bekant från den tid då vi båda hade våra män på samma boende. Hon är inte demenssjuk, men rätt för att glömma ändå eller röra till omkring sig. Hon berättade att en släkting till henne som förmodligen är demenssjuk hade börjat gå ut på nätterna i nattlinne och tofflor. Då blev on själv rädd, ”men jag har löst det nu”, sade hon. Jag blev så klart nyfiken och trodde hon satt upp en sorts snubbeltråd innanför ytterdörren, men nej, hon hade gått och köpt två vackra nattlinnen så att hon i alla fall skulle vara fin om hon började nattvandra. Vi fnissade tills jag kom på att det nog blir värre för mig som sover i trosor. Så kanske är det dags att göra detsamma, investera i fina nattkläder, för boende tycks inte bli aktuellt, om de inte slår till i Ockelbo.

Agnetas spalt

Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.

Jag förstår