Respit

Har ni märkt att vi gamla håller på att bli inne? Plötsligt är det artiklar, radio och TV-program, som både behandlar äldrefrågor och låter människor över femtio och sextio år komma till tals, vara med. Vi finns!

Visserligen är vi ett stort hot. Vi lever allt längre efter pensionen, många friska och vitala, men också med våra svagheter och demenssjukdomar. Kostnaden för oss blir allt större och större. Vad ska man göra med oss? Min gamla 96-åriga mamma sade en gång till kommunalpolitikerna i Solna, att eftersom de inte klarade att ta ansvar för oss borde de återinföra ättestupan. Men ättestupan var faktiskt något stridshjältarna på hednisk tidkastade sig utför för att undgå den nesliga sotdöden. Annars kom de inte till Valhall och fick njuta av Särimners fläsk. Ättestupan är intet man ska kravla sig över med hjälp av rullatorn. Där hade mamma missat poängen.

MEN framtiden kan kännas skrämmande många gånger. Fleräldreboenden läggs ner, byggs om till Seniorbostäder för de friska, eller blir studentlägenheter. Naturligtvis behövs det också. Utan unga som vill läsa och ta ansvar för sin framtid, har inte vi heller någon.  Ändå känner jag snålvinden. Vi 40-talister har alltid varit för många, för starka, för uppkäftiga. Den första generationen som fick möjlighet att studera, även om vi kom från ”fel” bakgrund. För oss skapades tonårsmode. Som vuxna kämpade vi för daghem och kvinnofrågor. Men idag är vi inte lika talföra. Det verkar som om många av oss tror att ålderssvaghet drabbar inte mig. Några har fortfarande sina föräldrar i livet. DE är så klart gamla. Men om vi inte vågar tänka på vårt eget åldrande, förbereda oss för sjukdom och död, vems ska då göra det åt oss?

I vinter har jag följt ”Stjärnorna på slottet” på TV, människor med livserfarenhet och mognad. Men första gången, när Lill-Babs talade om hur åren försvann och att framtiden blev allt kortare, avbröt Robert Gustafsson, märkbart illa berörd, och sade att de måste tala om något annat, annars skulle han lämna rummet. Hans dödsångest övermannade honom. Jag blev så fruktansvärt knäckt. En man som ägnat sitt liv åt att stå inför stor publik, som säkert klarat av många tunga uppgifter. De är inte lätt med komik. Hur har han orkat? Som präst mötte jag ofta människor, som plågades av dödsångest. Men när vi tillsammans vågade konfrontera skräcken, var den tätt sammanlänkad med rädslan att leva. När livet bara upplevs som märker, när livsglädjen saknas, växer också rädslan för döden. Allt blir kramp och kamp. Men det går att hitta en väg till tillit till livet en acceptens av döden. Det är ingen lätt eller snabb väg, men den finns. Hoppas att Robert Gustafsson hittar den.

I förra veckan fick jag möjlighet att se Carin Mannheimers pjäs ”I sista minuten”. Den var helt otrolig. I drygt två timmar skrattade vi igenkännande med dessa gamla skådespelare, som inifrån beskrev alla starka känslor, jobbiga tillkortakommanden och barn som fladdrade in och försökte styra upp det praktiska i tillvaron, när vi åldras. Egentligen borde vi i publiken gråa. De flesta av oss var gamla och scenerna drabbade oss. Men allt spelades med en fantastisk värme och humor och framför allt närvaro i nuet. Åldrandet är inte en brant nedförsbacke, det är också en tid för mognad och försoning, både ed egna och andras svagheter. Amelia Adamo kallar pjäsens budskap för ”den andra frihetstiden”. Själv kallar jag den respit.

I år är det tio år sedan jag fick min diagnos och jag kan ännu tala, läsa och skriva. Det är en tid av respit. Jag är så tacksam för varje dag. Visst har jag som alla andra mörka dagar, uppförsbackar, men för det mesta överväger livsglädjen. Jag vill inte byta med någon. Jag har och har haft ett rikt liv; djupaste sorg och svindlande glädje. Jag lever här och nu och varje dag är en gåva. Jag är inte heller rädd för nästa steg. Både vårdtestamentet och vita arkivet är skrivna. Jag kan bara hoppas att det hjälper.

Agneta Ingberg


« Tillbaka

Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.

Jag förstår