Renoveringsobjekt

I ”mitt” höghus pågår ständigt renoveringar. När det lagom tystnat efter den ene, börjar den andre. Alla nya ägare vill sätta sin prägel på boendet. Den kan jag förstå och i vissa fall är renoveringarna nödvändiga, men ibland undrar man.

Måste man slänga ut allt, även köks- och badrumsinredningar, som är ganska nya och skulle kunna fungera många år till? Min egen bostad skulle behöva en viss uppryckning, men jag orkar inte med beslut, lån och en massa hantverkare runt mig. Och tänk om jag verkligen säljer och så står mina dyra förbättringar i BIG BAG – påsen några veckor senare. Nej det får stå en ”oslipad diamant” i annonsen istälelt. Då känns det bara bra, att den som köper slänger och skapar sitt hem.

Just nu är det jag som är det största renoveringsobjektet. Under sommaren har det varit tyst, men i september började det. Först var det hörseln. Jag har redan ett par hörapparater, men de är av plast, som jag egentligen inte tål. Jag har fått eksem och en förfärlig klåda. Nu har jag varit på en ny utprovning. Audionomen var verkligen vänlig och framför allt lugn, gav sig tid. Men även de nya apparaterna är naturligtvis av plast, så jag har mina tvivel. Nu är det snart dags att hämta dem, sedan återstår bara att lärs sig tekniken. Det finns hörselombud som kommer hem, men de kanske inte bara kan vara hos mig dag efter dag. Finns det förresten någon vettig människa som kan förklara för mig varför vänster örats apparat är märkt med blått och högerörats med rött? Är det bara för att jäklas, se hur mycket vi kan koma ihåg eller har det någon djup betydelse, som bara kan förstås av den som arbetar med örats hemligheter?

Så är det synen. För snart 10 år sedan opererades mitt ena öga för gråstarr en lördagsmorgon på S:t Eriks sjukhus. Det var en märklig upplevelse. Ganska trött och virrig letade jag mig fram till avdelningen. Där satt en stor grupp människor i vita rockar och blå plastmössor. De drack kaffe och åt skorpor. Jag begrep ingenting. Varför satt hela läkarlaget och fikade? Störde jag mitt i rasten? Nej det var den nyopererade som vilade en stund innan de skulle gå hem. En sköterska berättade för mig att det var många läkarlag som arbetade någon helg i månaden för att korta av köerna. Det gick verkligen undan. Jag som varit lite rätt insåg hur onödigt det var. Min make hade rätt, det var enkelt.

Sedan dess har många frågat varför jag inte ordnade båda ögonen. Men man kan inte operera starr som inte finns. I våras blev livet suddigt igen och fort gick det. På bara ett par månader såg jag nästan ingenting med vänsterögat. Kände mig helt skumögd, som det står i Bibeln. Läsa har gått som tur är, men inte att se på TV eller se skräp på golvet. Jag har inte saknat någondera, men var glad när det var dags för operation. Det är otroligt hur snabbt och smärtfritt det går att få sin syn korrigerad idag. Visst såg jag lite dimmigt i några dagar och kunde inte ens läsa, men ändå nu känns det som ett under.

Jag har tänkt mycket på min morfar under den här tiden. Han hade syn som en örn långt upp i åren och alla tänder i behåll tills han dog. ”Inga lösdelar, tack” var hans stolta paroll. Men till slut märkte vi att han inte såg. Mamma släpade en arg och motvillig gubbe till optikern som skickade honom vidare till läkare. Plötsligt såg han fram emot att bli opererad och kunna läsa igen. Jag tror att det var på slutet av femtiotalet. Problemet var att starr då var en komplicerad operation. Patienten måste ligga absolut still på rygg i flera dagar. Det klarade han inte. Ligga i sängen och pinka, aldrig. Sova på rygg! Han hade sovit på sidan i hela sitt snart 80-åriga liv! Morfar förblev skumögd. Det var en besvikelse, men som han sa; ”Emma (mormor) läser som en hel prost och jag kan spela kort i alla fall”. För att min renovering ska bli total behöver någon bara fixa hjärnan och värken, sedan…

Agneta Ingberg

 


« Tillbaka


Agnetas spalt

Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.

Jag förstår