November

Bland Alf Henrikssons dagsverser finns ”November”, som lyder så här:

”Olust står målad i dragen. Man håller sig lätt för skratt. Piggnar man till frampå dagen så är det redan natt.

Ja på något sätt är november en mörk mellanmånad innan ljusen börjar lysa i advent. Ändå börjar den så fint med Allhelgonahelgen, som också är en ljusets och hoppets helg. Som präst älskade jag att vara i kyrkan de dagarna eller att finnas till hands i någon av kapellen på Skogskyrkogården. Visst mötte jag mycket sorg och saknad,  det finns hos mig också. Ändå kändes det som att  ljuset segade över mörkret när kyrkor och kapell var smyckade i vitt och höstens färger. Alla tände sina ljus och satt i stillhet och lyssnade till vacker orgelmusik. Det var läkedom och tröst.

Röda om kinderna

En gång när vi talade om de här dagarna i en konfirmationsgrupp, började två flickor skruva på sig, alldeles röda om kinderna. De berättade att de, när de var i tolvårsåldern, frågat sina föräldrar om de fick gå in på Skogskyrkogården och titta på allaljus i skymningen.
Det fick de. De bodde alldeles utanför grindarna. När de gick där och tittade kände de sig ledsna och upprörda. På en del gravar fanns det många ljus, fina kransar med mossa och kottar, på andra fanns det ingenting. När de gått där en stund och retat sig på orättvisorna, började de rätta till dem. De smög runt och flyttade ljus och kransar så att alla skulle få något. De hann naturligtvis bara något kvarter, men de kände sig glada och duktiga. Rättvisa var skapad. När de berättade hemma, blev stämningen inte lika glad. Men på lektionen enades vi om att tanken var bra, även om det inte blev som gravbesökarna tänkt sig.

Tro på ett bra liv

I förra numret av Demensforum fanns en artikel om hur vi vill ha det i livets slutskede. Först retade jag mig bara på att kortleken hette ”DöBra”. Det lät så flåshurtigt, men framför allt skulle jag vilja tro på ett bra liv, även före DöBra-stadiet. De däråren när man SKA vilja bo kvar i sitt hem, även om man inte klarar det, känner en stor otrygghet, rädsla. Nåja, när jag läst artikeln några gånger, blev den en bra tankeställare.

Vi behöver alla, medan vi kan, skriva ner hur vi vill ha det, tala med våra anhöriga, till vad verkan det hava kan. Jag och min man skrev våra vårdtestamenten, samtidigt som vi fyllde i Vita Arkivet. Men min vilja om vård i livets slutskede är inte juridiskt giltigt. Det behövs någon som strider för mig.

Fasan för röd saft till maten

I våra önskningar stod det så klart en del om det rent praktiska. Vi skrev om mat vi inte klarade att ära, om obehag inför höga ljud, om att slippa hänga framför en TV, när vi inte längre förstod vad som visades. Jag är lite grinigare än vad Ulf var, så jag skrev också om fasan för röd saft till maten, att se ut som skäggiga damen, ha veckans meny på kläderna, lortigt hår eller lukta kiss. Framför allt skrev vi att vi inte ville ha livsuppehållande behandling när lunginflammationen kommer, ge bara smärtstillande och lugnande efter behov. Det här togs upp på mötet när Ulf kom in på boendet och vi möttes av förståelse och försäkringar. Det kändes lugnt och när den tiden kom, gick jag och personalen igenom våra önskningar igen, så att vi inte hade ångrat oss. Allt blev som vi önskat. Ulf fick ”DöBra”. Jag bodde hos honom de sista dygnen. Så vill jag också ha det, fast jag har tyvärr ingen som kommer att ligga sked med mig.

En skavank per decennium

I veckan har jag läst Linn Ullmans ”De oroliga”. En stark bok, som bland attat tar upp den sista perioden av Ingmar Bergmans liv. Han vill att de tillsammans ska skriva en bok om att bli gammal, om att se tillbaks på sitt liv. Det är inte lätt att få till det. Han är rätt dålig, så varje orgon måst ehanräkna sina skavanker. Blir det fler än åtta ligger han kar isängen.

- Varför åtta? – Jo för att jag är över åttio. Jag tillåter mig en skavank per decennium. När han beskriver sitt åldrande känner jag igen mig. ”Att bli gammal är ett arbete. Att stiga upp är ett arbete. Att tvätta sig är ett arbete, att klä sig är ett arbete, att komma sig ut i friska luften är ett arbete, att möta andra människor är ett arbete. Det är ingen som pratar om arbete”.

En annan gång säger han: ”Åldrandet är ett hårt, tungt, oglamoröst arbete med väldigt långa dagspass”. Han vet att nu står han inför döden. I hela sitt yrkesliv har han skildrat döden, den finns där alltid, men, som han säger: ”Jag har aldrig tagit döden på allvar. Det måste jag göra nu.” Och han vet hur han vill ha det. En kvinna har hand om allt praktiskt, ser till att det alltid finns människor som sköter honom till slutet i gården på Fårö. Själv har han vidtalat några Fårögubbar att bära hans kista. Kistan har han beställt hos snickaren, så att den ska bli som han tänkt sig, gravplats är bestämd, prästen har han talat med och så vidare. Epilogen måste bli rätt.

Epilogen (och trösten) för mig i Allhelgonatid är ett citat av Alexander Dumas;

”Människorna vi har älskat, kommer aldrig mer att vara där de var, men de är överallt där vi är.”

Agnetas spalt

Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.

Jag förstår