Medicin, nöd och råd

När min dotter var liten och under en tid tvingades äta medicin för lunginflammation, stod hon en gång och blängde argt på den lilla tabletten och muttrade; ”hur kan det här pillret veta var jag har ont och hitta dit själv”. Så tänker jag också på morgnarna när jag ska kväljs inför alla tabletter som ska ner, jag vill inte. Till slut får jag ned dem med hjälp av ett glas filmjölk. Efter en halvtimme börjar reaktionerna. Några timmar av spring mellan sovrum och badrum, jag blir helt slut. Det går inte att planera något på förmiddagarna. Jag kan inte gå hemifrån förrän tidigast runt halv ett. Måste jag iväg på provtagning en morgon, tar jag inga mediciner och går upp flera timmar för tidigt. I övrigt vägrar jag morgontider oavsett vad det handlar om.

Medicinerna begränsar tillvaron

Hemtjänsten får komma. De två, som varvar hos mig, vet hur det är och får städa ifred,, det finns en gäst-toa som jag kan använda under tiden. Men mina mediciner begränsar min tillvaro. Jag har svårt att resa bort, eller bara sova över på främmande plats eller hos vänner om jag inte vet att det finns två toaletter. Min läkare och jag går nästan varje gång igenom medicinlistan, men hur hon än vrider och vänder på den behöver jag de läkemedel jag har. Ibland känns det som nöd.

Vågar inte sluta

När jag var yngre och friskare lästa jag alltid på bipacksedeln för att kolla biverkningarna. Det har jag slutat med för länge sedan, rättare sagt, när jag läste att bromsmedicinen för Alzheimer kunde skapa förvirring. Då bestämde jag att hädanefter skulle jag först äta medicinen och själv upptäcka vad som hände. Att jag blivit så här dålig de senaste åren beror säkert på att magen tröttnat efter så lång tid, men jag vågar inte sluta, varken med broms- eller blodtrycks- eller blodförtunnande mediciner.

Led av svåra depressioner

Trots allt, medicin är också nåd. Jag kan ju inte veta hur jag skulle ha mått idag om jag inte varit med om alla olika studier, blivit så väl omhändertagen på M51 på Huddinge. Jag vet att min läkare har gjort allt för mig. Efter min stroke har jag inte fått prova nya försöksmediciner, men än så länge mår jag psykiskt bra. Det är det viktigaste för mig. Under många år led jag av svåra depressioner och det var värre än reumatiskt sjukdom, värre än all värk när jag sedan fick fibromyalgi, ja värre än Alzheimer. Dit vill jag aldrig mer. Där har medicinerna varit nåd.
Det som stör och oroar mig idag är hur alla vi gamla och sjuka ska klara av att varje gång vi ska hämta ut vår vanliga medicin, så är det nya förpackningar. Ibland med nya namn. Som allergiker lär man sig vilka förpackningar man tål, men vad hjälper det när någon annan är billigare. Numer går jag inte ifrån apoteket förrän de ringat in medlet i medicinen på förpackningen, då kan jag klura ut resten själv.

Vanlig medicin med nytt namn

Många kan inte det. När jag arbetade som präst stötte jag ofta på det här. En kvinna hade fått sin vanliga medicin, men med ett nytt namn. Hon hade kvar av den gamla, kasta det gör man inte, alltså åt hon båda. Det blev inte bra. En annan kvinna tyckte att de hjärtformade Trombyl-tabletterna var så söta, dem sparade hon till sitt barnbarns barn, som fick dem till örhängen åt sin Barbiedocka. En änkling kom på ett bättre system med alla tabletter än hustrun haft. Han tog kapslar en dag, runda vita nästa, och så vidare, de blå var finast, dem sparade han till lördagen. Kan inte någon klok person reda upp i läkemedelsträsket? Och fixa förpackningar som även stela fingrar får upp. Ibland är det näst intill omöjligt att fatta hur man får loss tabletterna eller skruvar upp en burk. Alla som är i behov av medicin är inte unga, friska och starka i nyporna.

Agnetas spalt

Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.

Jag förstår