Ett kapitel i livets bok

”Säg till om jag stör, sa han när han steg in, så går jag med detsamma. Du inte bara stör, svarade jag, du rubbar hela min existens. Välkommen.”

Orden är Eeva Kilpis, men uttrycker precis hur det kändes, när jag mötte min make Ulf första gången. Jag kände genast, att där är han ju, mannen jag vill dela mitt liv med, samtidigt visste jag att det var helt omöjligt. Han var nybliven änkeman, jag var gift. Under tre år var jag tyst, träffade honom bara i kyrkan med andra. Hanmåste få sörja i fred. Jag måste ordna upp mitt liv. Till slut frågade jag chans på honom, som barnen säger. Efter den dagen var det vi två.

Olika yrkesbakgrund

Visst hade vi mycket emot oss, 21 års åldersskillnad, olika yrkesbakgrund, olika vänkretsar och barn på varsitt håll. Hans barn var inte så mycket yngre än jag, men min dotter var i tonåren och mina föräldrar levde. Det var inte enkelt, men det fanns inget val. Vi väntade i fyra år innan vi gifte oss och åtta år innan vi flyttade ihop. Ibland var jag otålig, men Ulf sa alltid, att det är ett under att ha någon att längta efter. Undret var inte mindre när vi fick dela vardag med varandra.

Omtanke och kärlek

Vi hade det bra. Jag njöt av att marktjänsten fungerade, att jag varje dag fick komma hem till omtanke och kärlek, ett rent hem och lagad mat. Efter drygt två år märke jag att någon inte stämde med mig. Jag var alltid trött, fick minnesluckor och tappade ord. Samtidigt kände jag att också Ulf började glömma vad vi bestämt dagen innan. Han blev orolig. Hans mamma hade haft någon form av demens, med rädsla och hallucinationer. Redan innan vi gifte oss tvingade han mig att skriva under ett papper att jag aldrig fick sluta mitt arbete för att vårda honom jag ville inte heller bli vårdad av min livskamrat, men skrev inga papper. Jag var ju mycket yngre och i in släkt fanns inga demenssjukdomar.

Alzheimerdiagnos

År 2003 fick jag min Alzheimerdiagnos. Den första tiden levde vi i chock. Det var ju jag som skulle vara den yngre och friskare. Så småningom sade Ulf att han inte längre ville följa med mig till minnesenheten, som den friske partnern. Han ville själv bli undersökt. 2005 fick han sin diagnos. Det var inte samma chock, men det kändes väldigt tungt. Hur skulle vi klara oss, när vi båda var drabbade?

Slutade yrkeslivet

I början var det ingen större skillnad i vår vardag. Jag hade tvingats sluta mitt yrkesliv redan fem år tidigare, så vikunde vara tillsammans och hjälpas åt. Mitt i all oro och sorg lyckades viändå ta vara på dagarna och glädjas åt att vi hade varandra. Vi sov länge på morgnarna, åt morgonmål och läste DN. Vi gick vårt ”rollatorrally”, som grannarna sade. Vi hade båda problem med balansen. Efter kaffet vid tvåtiden såg Ulf på TV och jag läste. Klockan fyra fick vi en skvätt whisky och salta pinnar, löste korsord tillsammans eller lade pussel. Vi älskade de där stunderna. Middagen lagade vi tillsammans. När jag nu var hemma var uppgifterna uppdelade. Ulf dukade, skalade potatis och skar sallad.

Viktiga timmar

Jag fixade maten. Ofta när någon ringde på kvällen, satt vi fortfarande vid matbordet. Vi åt inte i timmar, men vi pratade. Det var viktiga timmar. Vi pratade om allt, vår vardag, vår oro, vår framtid, om mycket som förut varit självklara glädjeämnen, men som nu inte längre var möjliga. Vi hade alltid gått på konstutställningar, på museer och gallerier, vi hade gjort många konstresor i Europa och haft ett landställe. Allt detta var över nu. Tillvaron blev mer begränsad, i synnerhet för Ulf som inte gärna gick iväg utan mig. Men kvällarna vid köksbordet levde vi upp. Ulf bad mig ofta läsa lyrik för honom, eller så skulle jag läsa ur dagböckerna från våra resor och somrarna på landet. Vi skrev också rent Vita Arkivet om våra begravningar. Testamentet var redan klart.

Nätterna var lugna

TV:n var inte längre så viktig. Länge såg Ulf på skidåkning och cykel, men reklamkanalerna gick inte. Vid varje paus trodde han att programmet var slut. Han hann inte längre läsa texter och hade svårt att hinna uppfatta allt som sades. Alla pratade för fort. Nätterna var lugna. Vi hade alltid sovit sked i smal säng och den närheten skapade lugn. Vi sov skönt tillsammans, men Ulf blev sämre mycket fortare än jag. Ville inte svara i telefonen, letade efter allting, gömde viktiga saker för att ingen skulle ta dem. Sedan var vi två som letade. Gick jag till biblioteket blev han orolig. En gång hittade jag honom i tofflor och innekläder i centrum där han gick runt och frågade efter mig. Till slut räckte det inte med hemtjänst. Vid ett samtal vid köksbordet sade han själv att han ville vara på dagvård, så att jag fick göra saker, som jag ännu kunde.

Följde efter överallt

Första försöket gick inte. Han rymde därifrån och det blev ett himla liv. Vi tog ledigt över sommaren, men på hösten kom han till ett ställe där han verkligen trivdes. Där var han i nästan två år innan han blev för dålig och inte orkade. Växelvis boende gick aldrig. Han blev helt förvirrad av att byta miljö. Vi måste tacka nej. Ett gemensamt boende som man pratade mycket om just då gick absolut inte eftersom jag var för frisk. Jag klarade mig hemma med hemtjänst. Det var sant, men jag hade s å gärna velat dela de två sista åren med min Ulf. Samtidigt orkade jag inte hemma. Han som alltid gett mig eget utrymme, när jag till exempel talade i telefonen, följde plötsligt efter mig överallt, som hunden Sniff. Han ville lägga sig allt tidigare, smet jag sedan upp igen, vaknade han och letade efter mig. På nätterna ramlade han och jag fick larma. Det fanns ingen återvändo. Det blev ett boende. Jag var helt knäckt. Vi grät båda en hel kväll. Det var hemskt. Men boendet var fantastiskt. Ulf blev lugn, när han inte behövde vara duktig längre och vi fick två bra år då vi blev man och hustru igen. Ulf kände igen mig under denna tid och blev alltid glad när jag kom och ännu gladare när jag sov över. Vår kärlek blev åter hel och det är jag idag oerhört tacksam för. Men saknaden skaver fortfarande.

Agnetas spalt

Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.

Jag förstår