Det positiva i det negativa

Häromkvällen satt min goda vän och jag hemma hos henne och pratade. Vi avhandlade döden, allt praktiskt omkring, minnesstund o.s.v. Till slut kände vi oss som Astrid Lindgren och hennes syster, som alltid började sina samtal med att säga <<döden, döden, döden>>. Nej, sade min vän, nu gör vi något annat, jag hämtar en kortlek. Jag blev lite kallsvettig. Jag har inte spelat kort sedan jag lärde en sorgegrupp spela poker i slutat av 80-talet. Men det var lugnt. Det var en kortlek med frågor, som man skulle besvara, när man valt ett upp och nedvänt kort.

Inte ett dugg kramgo

På mitt kort stod det: ”Var är det positiva/negativa med att leva ensam?” Mest suckar jag över ensamheten, men visst finns det positiva sidor också. Det är skönt att få gå och lägga sig när man är trött, även om det är på dagtid. Morgnarna är inte min bästa gren, då är jag seg och stel, grinig, inte ett dugg kramgo eller ens social. Det är tråkigt att äta ensam, samtidigt kan jag äta det jag vill och fuska ibland, utan att det drabbar någon mer än mig själv. Vill jag läsa ut en bra bok på kväller eller på natten stör jag ingen. De dagar som är jobbiga och mörka kan jag vara i min ”grotta” utan att behöva förklara varför eller ens skärpa mig.

Livlina

Eftersom flera av mina vänner inte heller är friska är telefonen en livlina. Den har blivit mitt nöjeskonto. Vid sådana tillfällen är et bra att ingen står bredvid och väntar på te eller uppmärksamhet. TV ser jag inte mycket på, men vill jag, är det jag som väljer program. Så visst, det finns positiva saker i ensamheten. Men vad som är det bästa förstod jag en kväll, när jag läste tidningen ”Veteranen”, som jag fått ärva. I den finns det kontaktannonser. Inte visste jag att det fanns så många smala, vackra, vältränade och bildade kvinnor i min ålder. Jag kände mig lite tillplattad. Det var verkligen inte många män som behövde någon, men de som skrev hade krav. Inte så mycket på sig själva som på kvinnorna de sökte. En man krävde att hon inte skulle låta sig styras av trender eller barnbarn. Då känns det positivt att leva ensam.

Dotter och barnbarn

De bästa dagarna, de som bryter min ensamhet, är de dagar jag får tillbringa med min dotter och mitt barnbarn. Varannan fredag packar jag rollatorn och ser fram emot helgen. Kalla mig gärna både beroende och styrd, men det är härligt när en ljus röst ropar ”mormor” och kommer emot mig. Jag är inte morgonpigg där heller, men när Agnes slingrar sig ned hos mig och värmer sina kalla fötter på mig är det ändå lycka. Trots mina grusiga ögon och min muntorrhet läser vi en bok. Sedan kommer nästa order; ”Nu går vi upp och tar en kopp kaffe och skorpor!” (Till vän av ordning vill jag bara säga, att det är en mugg mjölk, värmd i mikron med lite Nescafe i). Den stunden är Agnes och min alldeles egna mysstund. Mamma får sova lite längre. När kom kommer upp får jag lägga mig igen ett tag. Dessa helger bär mig genom ensamheten liksom gemenskapen med mina vänner. Ju äldre jag blir, desto viktigare blir vännerna.

Extra kuddar och mjukisdjur

Vad är då det negativa? Svårast är saknaden efter min livskamrat, men honom vill jag inte ersätta, hur tung ensamheten än känns ibland. För visst är det tråkigt, negativt att inte ha någon att dela vardagen med, ingen att oroa sig för, ingen att försöka ordna ett bra liv för. Mina armar värker och mina händer känns tomma, nästan onödiga. Värst av allt är att sova ensam. Efter drygt tre år, då min man gick bort, har jag fortfarande extrakuddar och mjukisdjur i sängen. Det bir oerhört kallt och tomt, när man i många år sovit i skedställning. Jag saknar mitt levande kramdjur.

Ekonomin är också svår idag. Så längre vi var två fungerade det. Nu är det ofta för mycket månad kvar i slutet av pengarna. Oron för framtiden finns naturligtvis också. Det är tungt när gränserna krymper. Men hellre ensam med min lilla familj och mina vänner än tillsammans med en ny man som förväntar sig sådant jag varken kan, vill eller orkar.
Ensam är INTE stark, men det finns en frid i ensamheten. Den är jag rädd om.

Agneta Ingberg

 

« Tillbaka

Agnetas spalt

Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.

Jag förstår