Ålderstrappan

”Jag kommer inte att tycka om gamlingar i år heller. Det där hasandet bakom rollatorer, den där obefogade otåligheten, det eviga klagandet, alla suckar och stön”.

Så inleder Hendrik Groen sin bok ”Små ögonblick av lycka (men rätt mycket elände med)”. Han skriver om tillvaron på ett servicehus i Amsterdam med en stor portion humor och ironi men också om vänskap och gemenskap mitt i sorgen över att vara gammal. För att få lite struktur på dagarna bestämmer han sig för att skriva dagbok under ett år, året då han fyller 84. Det året händer det ganska mycket. Han och några vänner i servicehuset bestämmer sig för att bilda egen grupp i gruppen, GMID-gammal men inte död. I den gruppen får man inte gnälla, inte sucka över sjukdomar och elände.

Tittar på fåglar och lagar mat

Det gör utflykter med hjälp av färdtjänstbuss, de tittar på fåglar, försöker spela golf, lagar mat under ledning av en kock, målar porträtt av varandra hos en konstnär med mera. De njuter av god mat och god dryck. Allt skildras med en ömsint humor och tacksam glädje. Men allt är inte bara nöjen. De stöder varandra, när en tvingas amputera sitt ben på grund av diabetes, en drabbas av Alzheimer och en av stroke, då finns medlemmarna i gruppen där. Hendrik är trots sin egen skröplighet en bra ”närståendeanhörig”, som han kallar sig. Det blir en ny mening med hans dagar.

Att läsa den här boken är både skratt och tårar. Även om jag ännu inte kommit in på ett boende, så har jag genom året besökt många, och en hel del känns bekant, milt uttryckt. Framför allt den tunga känslan av att vara hopbuntad med andra människor bara för att man är gammal och svag. Men egentligen är det ju så under hela vårt liv.

Att vara barn är att vara utlämnad

Bebisstadiet minns jag inget av, men hur det var att vara barn minns jag med en rysning. När människor talar om den lyckliga barndomen misstänker jag att minnet blivit svagt. Att vara barn är att vara utlämnad, att inte förstå, att inte ha något att säga till om på riktigt. Det var inget fel på min barndom. Jag var efterlängtad och omhuldad, men jag kände mig aldrig som ett barn. Vuxna var hopplösa med sina eviga frågor om hur det gick i skolan, om man hade någon liten fästman eller vad man skulle bli när man blev stor. Jag kände mig ofta arg och tillplattad. Värst var när vi skulle bort någonstans och någon vuxen sade; ”det blir säkert roligt, det finns ett barn till där, som är nästan lika gammal.” Precis som om alla 40-åringar skulle gilla varandra direkt bara för att de är lika gamla?

Tonåren ska vi inte tala om. Alla skulle se likadana ut. Mina hemsydda byxor gjorde sig inte bland jeansen, som var nya då. Frisyrerna skulle vara lika, kjolarna skulle stå rakt utmed hjälp av skumgummiunderkjolar. Alla skulle gilla samma musik, rocken kom i samma veva, och helst älska en häst, även om man inte hade råd att rida. I min klass i flickskolan virkades många grytlappar, som Lasse Lönndahl skulle ha i sin sommarstuga vid Årsta havsbad. Undrar om han har dem kvar.

MC eller raggarbil

Lite senare skulle man vara häftig och åka MC eller raggarbil. Visst, det var både roligt och spännande, men hyr mycket av det gjorde man för sin egen skull? Efter studenten skulle man bilda par. Den som fortfarande var ogift vid 22 satt på glasberget, ja inte herrarna förstås. Det var kämpigt, men till slut hade de flesta av oss bruna manchestersoffor och stadiga tekoppar, helst i orange.

De bästa åren var yrkesben, då vi medarbetare var i olika åldrar, hade olika uppgifter, men ändå arbetade tillsammans. Åren mellan 25 och 50 var år då jag äntligen vågade vara mig själv. Det var ofattbart underbart när utsidan började likna insidan. Jag har alltid känt mig halvgammal. Nu är jag gammal och då börjar allt om igen.

Alla vill vara först i kön

Nu ska jag tycka om stora pensionärsgrupper, uppträdanden med musik, som är alldeles för hög (för mig), ekivoka skämt, som inte ens är roliga, bara en sorglig påminnelse om tider som varit. Köerna till mat och kaffe, där alla vill vara först i kön. Varför har vi fortfarande bråttom? Jag blir alldeles matt av allt sorl och alla intryck. Min hjärna orkar inte. Det är mycket lugnare hemma. Min demens begränsar mig. Det är fortfarande roligt att träffa människor, som jag känner och om vi inte är för många. Då njuter jag verkligen av att vara bland vänner, äta lyssna och prata. Visserligen är jag som en trasa dagen efter, men det är det värt.

Vad jag inte vill, är att vara på dagvård. Jag vet, Ulf min man, älskade det och trivdes verkligen, utom när det var dags för bingo. Men jag har aldrig varit en gruppmänniska. Aldrig velat åka på läger när jag var ung. Aldrig velat delta i grupper av något slag, om det inte varit små samtals- eller studiegrupper. Tanken på att gå upp innan jag vaknat, få på sig gläder och sedan vara tvungen, att tillsammans med andra, som är lika gamla och trötta som jag, gör mig matt. När jag förstod att det inte ens var middagsvila, som på vanliga dagis, arken vill eller orkar jag.

Ligga på min egen soffa

Jag behöver mycket ”egentid” som det heter idag. Jag längtar inte till något exotiskt ställe. Det räcker att få ligga på min egen soffa eller säng och läsa, sitta vid skrivdatorn. Att gå ut med rollatorn är skönt nu när all sand på trottoarerna är borta. Ändå längtar jag ofta till ett boende, även om jag vet, att det kan bli svårt att leva tillsammans med andra sjuka och svaga. Men där får man gå in på sitt rum och vila när man behöver det. Jag skulle önska att det fanns en förskola i närheten. Olika åldrar behöver varandra, inte isoleras från varandra. Jag är gnällig, jag vet. Jag skulle nog inte få vara med i GMID-klubben, fast det vore roligt om vi fick till något liknande.

Nästa gång ska jag gnälla bland annat på de nya pengarna. Till sist, njut av våren. Blåsipporna har slagit ut bakom huset.

Agnetas spalt

Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.

Jag förstår